Those summer days




Jag har hittat mitt favoritland. Och om två veckor har jag påsklov, i mitt favoritland. Det blir kul. Jag hoppas att solen kommer tillbaka snart. Regnperioden my ass. Sånt trams håller vi inte på med. Längtar till lovet. Längtar till helgen. Och tills imorgon, för då ska jag prova på Afro Jazz inne i staden. Jag älskar Australien.

Oväntat besök

Här sitter man nu ännu en söndag och förstår inte hur helgen kunnat gå så snabbt. Kul hade jag i alla fall.

På fredagen hade jag en "quiet one". Jag var otroligt trött efter att ha kommit hem från dansen i Brisbane 10.30 pm på torsdagen och sedan behövt vara i skolan 7.30 am fredag morgon för att öva med skolans Musical Theatre dance troop. Istället för att springa iväg på äventyr stannade jag hemma och tog det lugnt med en kompis som kom över. Jag hade inte träffat honom på över en månad nu eftersom han slutade skolan, så det var riktigt mysigt att ses igen! En totalt odramatisk chillkväll med ett oväntat dramatiskt slut. Det började bli dags för Brandon att gå. Vi hade suttit i mitt rum, jag på sängkanten och han på skrivbordsstolen, och snackat ett bra tag. Plötsligt bröts lugnet av att Brandon halvskrek:
"Holy fuck!", och sprang snabbt till andra sidan rummet.
Förvånad vände jag mig om för att se vad han pekade på. Jag skrek av panik och flydde lika snabbt som Brandon så långt bort från min säng som möjligt. Precis bredvid mig kröp nämligen en 10 cm bred, hårig spindel fram över lakanen. Låter kanske inte som mycket, men jag var dödsskraj. Det tog oss säkert 20 minuter av skrik, panik och en överdos av insektsspray and bli av med den. När Brandon hade gått kollade jag noggrant igenom mitt rum efter anhängare. Gissa om jag hade svårt att somna den kvällen.



Lördagen var betydligt lättsammare. Jag vaknade runt 12, hade som sagt en hel del sömn att ta igen, och åkte då till ett stort shopping center i närheten med min kompis Ruby. Det har varit molnigt de senaste två veckorna, så mycket strand har det inte blivit på länge. Ruby är indigenous och har därför ett indigenous namn, nämligen Yuliwarri. Det betyder regnbåge. Det tycker jag är coolt. Vad som behövde införskaffas var en utklädnad till kvällens upptåg. Jag hade fått äran att vara min kompis plus one till en 18-årsfest hon var inbjuden till, och temat var "Someone historical". Någon som har format mycket av min historia, praktiskt taget hela min barndom, är goa, gamla Barbie så det var som henne jag gick. Hon har ju varit med i svängarna för säkert 50 år. Jag gjorde mig i ordning hos Kate, som klädde ut sig till Sandy i Grease. Med min rosa klänning, plattat hår och hysteriskt långa lösögonfransar kände jag mig verkligen som en docka!


Det var en riktigt lyckad kväll! Lagom med folk och massa skoj. Lite roligt att veta var att jag berättade för några personer jag aldrig träffat förut att jag kom från Sverige, men de trodde mig inte eftersom jag inte hade någon svensk dialekt. Sånt gör en lite glad som utbytesstudent. Efteråt sov jag hos Keara och vi flamsade runt för oss själva ett par timmar innan vi kom i säng. Det var ju Keara's familj som jag campade med på Fraser Island, och hennes yngsta syster (Maya, 3) blev alldeles till sig för att jag var där. "It's Selina, it's Selina!" Sötsötsöt! Jag kom hem för någon timme sedan efter en soft, mysig, asnajs söndagmorgon/förmiddag/eftermiddag med Keara. Imorgon är det school production-rep igen, på tisdag ska jag prova några nya dansklasser i city, onsdag är det både school production och dans som gäller och vad mer som händer nästa vecka får man se.

Frisörsförsök

Shaving someone's head? Check. Alla dessa nya erfarenheter jag får i Australien. Det är ju helt galet. I söndags kväll satt jag helt oskyldigt framför facebook när min värdbror Matt kom in i mitt rum. What are you doing? Just on facebook. Wanna shave my head? Okay. Sagt och gjort, vi gick in i badrummet och jag var livrädd att jag skulle råka raka av hans hårbotten, göra ett ojämnt jobb eller att något annat skulle gå brutalt fel. Det visade sig vara mycket lättare än jag trodde och ack så mycket coolare jag känner mig när jag kan lägga till ännu en erfarenhet till min lista på nya saker jag provat i Australien. Nu ser han så vacker, så vacker ut och hela hans huvud är fortfarande intakt. Gossen sprang dock iväg snabbare än vinden, så jag fick inte en chans att ta kort på hans nya, trendiga frisyr. Och det är historien om första gången jag rakade av håret på någon.

Inspiration comes at night


En måndagsnatt som denna kan jag inte sova. Med Florence and the machine i lurarna har jag istället lekt runt med alla sorters media. Så kan det gå. Idag hade jag en lång, lång dag i skolan. Behövde vara där 7.30 am för att undervisa 13-15åringar modern dans. Som alltid var det adrenalinskickskoj, men att åka hemifrån innan jag vanligtvis har vaknat är svårt. Det är jag och en annan tjej som är coacherna för en grupp på 34 tjejer, Junior Contemporary som det kallas. Vi lär dem en koreografi som de senare i år ska tävla med i de stora skoldanstävlingarna som finns här. Jag kommer även själv tävla med fyra nummer. Superspännande! Klockan tre idag då alla andra går hem behövde jag stanna kvar för att repa inför skolans årliga musikal. Massa spännande saker pågång där. Handlingen är ungefär en parodi på High School Musical. Jag har två roller. När vi är olika grupper i skolan är jag en av två artsy, hippieaktika personerna. Här snackar vi se hög ut och dansa runt till musik som inte finns, det ska jag väl kunna göra. Andra rollen är tjejen i det där tvillingparet som alltid vill vara bäst. Vet inte vad de heter i filmen, men det ska också bli himla kul. Största utmaningen blir att koppla på amerikansk dialekt. Ni få lyckligt lottade som hört mig prata engelska på skype vet vilken helgalen/underbar dialekt jag har nu. Annars denna vecka är det som sagt en hel del inlämningar, näst sista veckan innan påsklovet ju. Dansklasser i Brisbane på onsdag och torsdag och teater-rep på onsdag. Lite smått och gott. Nu ska jag sova, försöka sova.
    

Söndagsplugg



Slappaste söndagen på länge. Idag vaknade jag 12.20 och det tog nästan en timme till innan jag hade ätit frukost. Tro det eller ej, men jag behövde faktiskt ägna hela dagen åt plugg. Trots att solen alltid skiner har jag fortfarande läxor, inlämningar och prov som måste göras. Det kändes otroligt snopet att inte kunna hitta på något de få timmar jag har varit vaken, men så slog det mig: Det här är den första söndagen, officiell pluggdag för alla som går i skolan, som jag har behövt plugga under hela min vistelse.

I skolan i Australien krävs det av mig egentligen inte mycket mer än att bli godkänd i alla ämnen, så varför försöka vara en toppstudent när mina betyg inte ens betyder något? De första två veckorna i skolan tyckte jag att det var en bra ide att hålla hjärnan levande med klurig matte, detta var back in the days då jag fortfarande ahde lite av svensk skolambition i mig, men bestämde mig snabbt för att det var ett idiotiskt resonemang och bytte till den lättaste mattekursen. Nu lever jag och Pythagoras sats ett lyckligt liv tillsammans. Det är hur slappt som helst och jag älskar det. Jag är för själva erfarenheten och för att hitta på så många skojiga upptåg som möjligt på ett år, så om jag behöver dedikera en heldag om året till att plugga så har jag nog lyckats. Var sak har sin tid. Ett utbytesår i high school är inte tiden för studier. När jag kommer tillbaka till Sverige blir det till att ta fram den gamla skolmotivationen och köra järnet. But until then... Love life.

Las pingas, baby

One of those moments

Idag hade jag ett sånt där tillfälle när något går upp för dig. Som en liten uppenbarelse, någonting slår dig. Några veckor sedan missade jag en aboriginsk work shop med min dansklass i skolan. Idag pratade min danslärare om att göra det igen eftersom alla hade uppskattat det en hel del. Jag sa till henne att jag inte hade varit där förra gången och att det skulle vara hur kul som helst att lära mig några traditionella danser från den aboriginska kulturen innan jag åker hem. Svaret jag fick var:
"That's right, you're leaving! I don't know if it's possible to do it again when you're still here." 
That's right. I'm leaving. En våg av känslor slog mig, även om det är nästan 4 månader kvar tills jag måste säga hej då till Australien. Bara denna lilla påminnelse i vardagen om att livet inte alltid kommer vara såhär lämnade mig absolut knäpptyst. Jag kunde inte säga någonting tillbaka till min lärare, orden fastnade i halsen på mig. Det var så konstigt. Det är så konstigt. Jag är verkligen inte redo att lämna mitt nya liv än. Och jag vet att det är en lång tid kvar, men jag kan inte låta bli att tänka på det. Fasa för det. Jag kan inte låta bli att hata 3e juli.
     

Capalaba Cleveland

  



  

119 dagar i bilder

Kan ni tro det? Jag lever fortfarande! Att vara i Australien tar uppenbarligen upp en hel del tid. Jag är nu i year 12, sista året i australiensisk high school. Deras skolår är annourlunda från vårt och börjar i Januari. Jag är lyckligare än någonsin här borta. Känner mig så otroligt hemma, och det kommer bli riktigt svårt att säga hej då till alla de underbara människor jag mött här borta. Kan inte fatta att jag bara har lite mindre än 4 månader kvar nu. Tiden har gått läskigt snabbt hittills och det dröjer inte länge förrän mina fasors dag är här: 3 Juli. Ja, jag officiellt bokat biljetter hem, tillbaka eller vadhelst man vill kalla det där landet någonstans i Europa jag har avlägsna minnen av att leva i. Switzerland? Något sånt...

Så vad har jag haft för mig de senaste 119 dagarna? Det ska jag berätta för er.



 


Skolans största dansevent i slutet av förra terminen. Night of dance. Jag hade hur kul som helst och medverkade i 5 nummer. Här dansar jag och Ashlee av oss nervositeten innan vi stod på scenen inför hela skolan.


Sista dagarna av terminen med mina tyska vänner. Se absolut motbjudande ut i en kräkgrön, lång kjol är mode i Australien. Skolan slutade och det var dags för mitt två månaders långa sommarlov i Australien. Kan det bli bättre?


30 November var en riktigt sorgsen och riktigt rolig dag. Det var dagen då jag behövde säga hej då till Sarah, min älskade värdsyster som jag var lyckligt lottad att spendera 5 månader med. Det var även första dagen på min två veckors resa runt södra Australien. Ett äventyr slutar och ett annat börjar. Det här är den sista bilden i Australien på mig och Sarah. Som tur är har hennes föräldrar redan lovat att betala hennes biljett till Stockholm, så i sommar får familjen Öberg tyskt besök!


Sydney. Helt klart en av höjdpunkterna på resan. Denna stad var så mycket mer än jag hade förväntat mig. Officiellt en av mina favoritstäder i världen med sitt klara vatten genom staden, stränder ett stenkast iväg från centrum och en atmosfär av att allt känns möjligt.


Mycket vackrare än jag någonsin kunnat föreställa mig var the Great Ocean Road. Breath taking beskriver denna utsikt bäst. Kontrasten mellan det blåa havet och de orangea klipporna var helt obeskrivligt fascinerande.


Tillbaka i mina kvarter av landet tillbringade jag en hel del tid på Stradbroke Island. Många dagar fördrevs på stranden här. Jag plaskade runt i gigantiska vågor och  hoppade från klipporna vid Gorge Beach på denna okända paradisö.


Så var det dags för även den andra tyskan, Lea, att lämna landet. Ännu en kär vän som återvände till Europa.


Sommar i Brisbane var mycket bättre än väntat. Att sitta vid den handgjorda stranden i South Bank med en glass i handen, strosa runt bland alla marknader och njuta av storstadsliv var något jag älskade med mitt sommarlov.


Hängde en hel del i Hervey Bay med en viss norrman under lovet. Där provade jag på wakeboarding, hysteriskt kul! Jag kom upp på första försöket, men föll efter en halv sekund ett brutalt ansiktsplask. Det spelar ingen roll, jag kom fortfarande upp på första försöket och det är rätt ballt.


Nyårsafton i Australien var en hit! Jag var på en kompis fest nästan hela kvällen och för tolvslaget drog vi in till Brisbane. Fyrverkerier är ett måste på nyårsafton. Första gången jag har inlett året på en strand iförd flipflops. Gott nytt år allihopa!


Rivstart på 2010! Jag åkte till Fraser Island för några dagar och campade med min bästa vän Keara och hennes familj. Det här var verkligen full on camping, första gången någonsin faktiskt som jag campat på riktigt. Det var hur kul som helst och jag fick verkligen mersmak. Fraser Island är ett helt underbart ställe, otroligt unikt, som jag är så glad att jag besökte.

 

Vi campade precis vid stranden långt bort from allt och alla, bredvid en liten sötvattenså. Varje kväll satt vi runt lägerelden och njöt av livet. Det var sjukt vad många stjärnor man kunde se på natten där, eftersom de enda ljusen vi hade omkring oss var, ja, lägerelden.


En av huvudattraktionerna på Fraser Island är Lake McKenzie. Även om det är en sjö är vattnet kristallklart och eftersom bottnen går som ett stup efter ca 5 meter har sjön en ljusblå ring runt sig. Synd bara att det var molningt när vi åkte dit.


Ännu mera Straddie hann jag med, såklart. Denna gång stannade jag för en hel helg och campade med ett stort gäng kompisar. Att vakna upp 10 minuter ifrån paradiset var inte helt fel. Det var det sista jag gjorde på sommarlovet 09/10. Det var den bästa sommar i mitt liv, by far. Så mycket nytt jag såg, så mycket skoj jag hittade på och så många underbara minnen jag har att ta med mig hem.


Så skolan började igen. Inte helt fel faktiskt, för nu är jag i year 12 vilket betyder att vi är äldst och bäst på skolan. Första veckan hade vi Swimming Carnival, vilket är en heldag då skolan åker till en pool i närheten och har simtävlingar. Temat för årets carnival var Australia och jag hade en rätt grym outfit pågång där. Dagen var riktigt skoj!

Okej, så jag har en plan. Alla som jag känner flyttar till Australien och varje jul kan jag åka tillbaka till Sverige för en vit julafton. Alla är på? Jag vill verkligen inte att detta år ska ta slut. Jag vill stanna i Australien. Jag vill inte komma hem.

Utbytesstudenter på vift

Det har gått så länge sedan jag uppdaterade senast att jag har haft en andra drama performance. Jag tänker ignorera detta och berätta om min senaste helg. Förövigt så är jag vid liv, om någon var orolig.

Lördag till Måndag i helgen åkte vi, ett gäng på 6 utbytesstudenter och två lärare, till the Sunshine Coast för massor av äventyr. Skolan hade en hel del överskott i sin budget för internationella studenter, så vi tackade glatt ja till en resa med allt betalat. Lördagen möttes vi tidigt, tidigt utanför skolan med en två timmars bussresa framför oss. Vi åkte inte direkt till hotellet, utan tillbringade hela dagen på Australia zoo. Ett måste om man är i Australien. Vi såg en show där de hade olika fåglar och krokodiler. Det var riktigt coolt när de släppte ut fåglarna och de dresserat flög runt längs publiken. Kan låta klyschigt, men man hade verkligen respekt för krokodilen.

När vi kom till hotellet blev jag alldeles chockad av utsikten. Hela rummet var så mycket bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag delade sovrum med Sarah och Lea. Vi gjorde inte mycket mer än att slänga in väskorna innan vi begav oss till stranden, 50 meter från hotellet, för ett eftermiddagsdopp. Temperaturen var perfekt och vi hade mycket skoj med försök till body surfing.

Söndagen, jag har fortfarande träningsvärk från denna dag. På schemat var cable skiing och surfing. Runt 10 åkte vi till en cable skiing area där jag, Sarah, Lea och Gus (Brasilien) hade hur kul som helst för två timmar. Det hela var som en bana, tänk er en transportlift fast med vatten istället för snö och mycket snabbare. Byt sedan ut skidorna mot en knee board så har du hela konceptet. Alla andra proffsiga människor som var där gjorde hopp och snurrar i luften på sina wake boards, men vi höll oss till de trygga knee boards. Det som gjorde att det var så hysteriskt utmattande var att varje gång banan gjorde en sväng i hörnen saktade man in för att sedan brutalt ryckas iväg igen. Mina armar vrider sig av smärta bara jag tänker på det. Utmattade eller inte så var det en unik upplevelse som jag kommer minnas länge. Så galet kul! För lunch åkte vi tillbaka till hotellet och mumsade i oss kyckling mackor, och drog sedan till stranden för lite allmänt sola och bada. Jag tillbringade en timme surfandes, men var alldeles för trött för att lyckas något vidare.

Sista dagen var det dags för segling. Efter att ha städat upp rummet och packat allting, det var förvånande vad vi lyckades stöka till i vårat rum efter bara två nätter, åkte vi till en liten ö där seglarklubben höll till. Tre och tre var det sagt att vi skulle åka ut med en segelbåt. Jag, Sarah och Lea var först ut med en man från seglarklubben som styrde det mesta och sade åt oss vad vi skulle göra. Jag råkade nästan kapsejsa hela båten då jag var ansvarig för repet som styr framseglet (ja jag är verkligen en seglare till språket) och inte lyckades få loss det förrän i sista sekunden när vi slog. Det var rätt kul efteråt dock att tänka tillbaka på hur båten stod i nästan 90 grader och vi skrek halsarna av oss. I omgång två var det tänkt att Gus och de två asiaterna skulle åka, men asiaterna ville inte åka längre efter att ha sett oss nästan dö med tanke på att de inte kunde simma, så jag och Lea fick ännu en chans att segla. Det var verkligen kul och mannen från seglarklubben sa att jag visade talang för segling och borde gå med i en seglarklubb i Sverige. Jag tror han skojade.

Det bästa med hela resan var att vi inte behövde betala någonting. Ibland är livet allt bra.


Krokodilshow på Australia Zoo.


Självklart togs det många obligatoriska kängurufoton. Galen svensk tycker detta är hysteriskt busigt.


Finns inte mycket mer att säga än: brasilians. Denna snubbe har verkligen förändrat min syn på Brasilien. Sicken lirare.


Utsikten från hotellrummet som fick mig att hoppa runt och skrika av glädje. Så får man en Selina på gott humör.


Väl ute på balkongen kändes havet så galet nära. Ville verkligen stanna längre! Var som en minisemester.


Cable skiing! Det här var hörnet där man startade. Sedan bar det iväg genom hela banan, och jag höll mig långt ifrån alla jumps, rails och sånna tramsigheter.


Tappra utbytesstudenter redo med sina knee boards, snyggt utstyrslade med flytväst och hjälm. Lea och Sarah, båda från Tyskland och hur underbara som helst. Kommer sakna dem galet mycket när de båda åker hem i December.


Waaaahoooohaaaahooooeeeeiiiii!


Sista dagen var det som sagt seglingsdags. Observera att det kan vara molnigt även i Australien. Trodde inte att detta var möjligt, men där ser man.


Där har vi hela gänget. Aundra från Mongolien, seglarmannen, jag (tycker förövrigt att det är hysteriskt kul att jag ser ut att vara så mycket mindre än alla andra för att jag står i nedförsbacke), Gus, Sarah, Risa från Japan och Lea. Good times!

Drama queen

Jag var alldeles övertaggad sekunden jag vaknade i måndags. Ikväll gällde det. Efter alla dessa eftermiddagar vi hade stannat efter skolan var det äntligen dags. Drama performance!

Det blev standard att varje gång man såg någon från dramagruppen under dagen springa fram och skrika: ARE YOU PUMPED FOR DRAMA OR WHAT?! Som tur var hade vi drama på schemat denna dag, till skillnad från den andra dramagruppen som möttes 7.00 am för att repetera. Galet folk. Det var första gången vi hade en riktig run through, vilket kan vara en bra ide att ha innan själva performancet. Efter skoldagens slut möttes vi ännu en gång vid performance art-delen och hade återigen en run through, denna gång med publik: den andra dramagruppen. Jag kan inte förneka att det varit en del rivalitet mellan grupperna. Den andra dramagruppen är mycket större än min och har alla A-students. Därför kändes det så skönt att sätta dem på plats genom att visa att vår Medea faktiskt var bra. Mer än bra. Sedan var det deras tur att visa sin performance. De gjorde diverse shakespeare-scener i ett smart upplägg. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det, så ni får nöja er med den luddiga beskrivningen.

Efter att ha tittat på varandras plays började vi förbereda oss för the real thing. Det såg riktigt skumt ut med endast svartklätt folk överallt. Min dramagrupp tupperade håren bortom all kontroll och fixade ansiktsmålning. Nervositeten byggdes upp steg för steg, och när vi ställde oss på plats trodde jag nästan att jag skulle svimma. Okej, let's do this! Ett sista grupptagg och sedan släpptes publiken in. Vi stod då hela gruppen utspridd i lokalen och behövde hålla totalt fokus medan alla hittade en plats att sitta, vilket inte var det lättaste när folk gick förbi och sade sweden, selina, hej snygging och knäppte framför ansiktet. Sedan började det.

40 minuters totalt fokus. Visst, vi tabbade oss några gånger men räddade situationen som en ensemble. Danssolot gick inte så bra som jag hade hoppats på grund av att Medea-kronan höll på att åka av hela tiden, men förhoppningsvis lade ingen märke till det. Jag blir alldeles stolt när jag tänker på min scen som Medea. Jag lyckades lära mig alla överkomplicerade lines och dessutom bryta ihop och gråta tre gånger. Helt otroligt! Jag hade oroat mig så mycket innan, undrat om jag tagit mig vatten över huvudet, men den där känslan av att ha genomfört något jag trodde att jag inte skulle klara av var fantastisk. Hela vår play slutade med att alla dog i en klump runt Jason, Medeas man. Även denna position var vi tvugna att hålla totalt fokuserade, tills sista personen i publiken hade lämnat rummet.

Glädjen, kärleken, stoltheten. Vi skuttade alla runt som tokar när vi äntligen fick röra oss igen, kramades och tjoade. Jag var så otroligt stolt över min lilla drama-family att vi faktiskt lyckades genomföra det och göra riktigt bra ifrån oss. Vi avslutade med pepptalk och att alla stod och höll om varandra i en ring. Kommer inte glömma den stunden förrän jag blir senil och glömmer allt värt minnas. Det var en sån obeskrivlig värme mellan alla, kramades och gav varandra komplimanger för hur bra de gjort. Jag ville verkligen inte gå hem den kvällen. Jag ville inte att kvällen skulle ta slut. Det var och kommer förbli ett underbart minne från Australien! Älskade, älskade dramagrupp.

Och ingen av er kan ens förstå vad jag har skrivit.

   
    "But her world has turned to emnity." En av de första scenerna.

   
Najs klump med najsa människor. Denna bild är från the run through vi hade för den andra dramagruppen, och därför har vi inte ansiktsmålningarna ännu.


   
Båda dramagrupperna och de underbara lärarna efter att allt var slutfört. De med vita och röda ansikten är från min grupp. Bra jobbat allihopa!

Kusten är klar.

Hoppsan, har allt varit lite slö på att uppdatera. Helgen på Gold Coast var underbar. Direkt efter skolan tog jag bussen in till Brisbane för att därifrån hoppa på tåget mot kusten. Det tog nästan tre timmar från dörr till dörr. Tre timmars problemfritt resande, jag är så stolt över mig själv. Även om det mest handlade om att bara sitta ner och låta sig transporteras tyckte jag att det var en stor merit att kunna cruisa runt i ett främmande land. Dagen till ära var Feliz host mum's födelsedag, så när jag äntligen kom fram till huset var det fullt med folk där. Det låter kanske lite skumt, men även om det var ett 41-årkalas var det mycket roligt.

Lördag morgon var himlen alldeles täckt med moln. Det första jag gjorde när jag vaknade var att titta ut genom fönstret och det tog mig seriöst flera sekunder innan jag förstod varför himlen var vit. Jag hade smått glömt bort att moln existerar. Jag och Felix kände oss helt handikappade när solen inte sken. Vad kunde man göra när det var dåligt väder? Som tur var klarnade det upp någon timme efter att vi hade vaknat (läs jag vaknat och bestämt att det var dags för Felix att vakna också. Stackarn.) och dagens plan blev att dra till Surfers Paradise. Där chillade vi på stranden, strosade runt på main gatorna och käkade lunch. Jag lyckades bränna min rygg sådär överdrivet turistigt mycket, och hade till och med stora problem med att sova för att det gjorde så ont. Amatör, Selina. Jag gillade Surfers. Kontrasten mellan strandstrandstrand och höghus var ascool. Det är ett av de ställena du måste besöka, även om det är väldigt mycket turister där. Nästan bara faktiskt. Men det var hysteriskt kul att vara i vattnet när det var stora vågor överallt. Jag var bara tvungen att fnissa efter varje våg för att det var så skoj.

På kvällen mötte vi upp Felix vänner, internationella nästan hela bunten, på stranden Broad Beach. Mycket nice. Var en udda erfarenhet att vara runt så mycket olika nationaliteter på samma gång. Sverige, Italien, Brasilien, Tyskland, Finland, Serbien, Australien, Portugal. Ibland började folk prata på sitt eget språk, vilket gjorde det snäppet svårare att hänga med i konversationen. Men som sagt, mycket rolig kväll!

Söndagen var dagen då jag prövade surfing, som jag skrev om tidigare. Vi hängde på en strand vid namn Burleigh med de flesta internationals från gårdagen ända tills jag behövde återvända till mina delar av Australien. Jag gillade verkligen surfing, även om blåmärkena fortfarande är kvar. Gold Coast är ett ställe jag definitivt tänker komma tillbaka till under året här. Det är någonting med atmosfären där som bara är hur skönt som helst. Åker ni till Australien - go there!

Det var både kul och konstigt att träffa en svensk. Vi snackade engelska hela tiden, men om det var ett ord någon av oss inte visste var det så mycket lättare att säga det på svenska. Så när jag kom tillbaka till skolan på måndag kändes det som om engelskan fått sig en smäll. Det var en riktigt konstig känsla att komma tillbaka hem. Hem. Komma tillbaka till vardagen. Hade lite filosofiska tankar där den första dagen efter helgen. Komma hem var förresten inte det lättaste. Jag hade fem minuter mellan tåget till Brisbane och bussen till Capalaba så jag behövde rusa mellan stationerna. Väl där visste jag inte om jag hade missat bussen eller inte, så jag tog mig en titt på tidtabellen och konstaterade att den här bussen var den sista. Just när jag vände mig om såg jag min buss lämna stationen. Fuck. Efter en del förvirring lyckades jag hitta ett tåg som gick till en närliggande förort, så slutet gott allting gott men det var en tid där när jag var mycket förvirrad.

   
Surfers paradise. Stranden sträckte sig hur långt som helst. Det såg smått overkligt ut med strand och höghus, på ett positivt sätt. Btw, RIP mina shorts. De gick sönder totalt under denna helg och jag sörjer fortfarande. Mamma kan du komma hit och laga dem för jag har absolut ingen aning om hur. De är kaos.

   
Burleigh, stranden vi spenderade söndagen på. Kändes mera äkta än Surfers paradise, som förövrigt är höghusen man ser längst bort på den här bilden. Allt det emellan och bortom det är strand. Soft.

   
Amelie, från Tyskland och Felix som är taskigt solbränd redan. Och jag som tyckte att jag börjat bygga på brännan min ordentligt. Icke. Såg precis att fotbollen är med på bilden. Denna boll var den första fotbollen jag sett i Australien. Alla har mystiska rugbybollar som har sin egen vilja och studsar helt ologiskt och tycker att soccer är en gay sport. Det är ju trots allt bara den största sporten i världen. 

   
Skyskrapan är en av världens högsta byggnader, finnes i Surfers. Konstverket till höger var min omänskligt goda glass som jag åt på Burleigh beach. Det glasstället var helt galet. Man fick välja massa spännande saker att ha i glassen och så mixade de ihop allt. Jag hade nutella, cookie dough och hallon i min. Underbart.

IMORGON HAR JAG MIN DRAMA PERFORMANCE OCH JAG ÄR SÅ GALET NERVÖS ATT HELA DENNA MENING MÅSTE SKRIVAS MED STORA BOKSTÄVER! OCH JAG HAR SKÄL NOG ATT VARA NERVÖS FÖR JAG HAR ETT DANSSOLO OCH SKA GRÅTA TRE GÅNGER NÄR JAG GÖR MIN SCEN SOM MEDEA. NERVOSITET. DET ÄR HELT GALET VAD MYCKET PIRR SOM FJANTAR SIG I MIN MAGE JUST NU. HOPPAS DET GÅR BRA. OCH BARA SÅ NI VET ÄR DET PSYSICAL THEATRE VILKET INNEBÄR ATT VI GÖR MASSA MYSTISKA SAKER OCH KOMMER HA VITA ANSIKTEN MED RÖTT SOM FADEAR IN I DET HELA. NERVIGT VÄRRE.

Miljontals blåmärken senare

Jag har äntligen prövat surfing. Och jag överlevde. Inte bara det förresten, jag lyckades stå upp också! Helgen på Gold Coast var inget mindre än awesome, och detaljer får ni senare. Jag var bara tvungen att berätta om denna underbara upplevelse. Jag fick låna Felix bräda och i två timmar ramlade jag runt bland vågorna, som förövrigt var alldeles galna denna min första surfingdag vilket gjorde det ännu lite jobbigare. Det var så mycket svårare än det ser ut. Jag föll av på alla mystiska sätt oräkneliga gånger så idag, dagen efter, har jag blåmärken mest överallt. Efter intensivpasset av surfing var hela min kropp som spagetti. Först när jag stod på stranden igen insåg jag hur utmattad man blir av att konstant försöka komma utåt i vattnet när vågorna slåt mot en. Men hysteriskt kul var det, och vilket adrenalinkick jag fick när jag slutligen stod upp med kontroll. Just nu är jag bara så galet lycklig med tillvaron. Att jag kommer ha 10 månader till med detta cruising around mega super chill assoft-liv skadar inte. Vore det inte för familj och vänner skulle jag inte komma tillbaka till Sverige.


Felix tyska vän Amelie hjälpte mig mycket med surfingen. Sicken pärla.

En utbytesstudents paper work

Efter en vecka med den konstanta uppgiften att fixa med reseformulär är det äntligen fredag imorgon. Denna helg sticker jag ner till the Gold Coast för att hälsa på Felix, svensken i gruppen jag reste ned med, och hans host family. Det lär bli mycket skoj. Men att få ihop det där idiotiska reseformuläret var inte det lättaste.

Vilket formulär, undrar ni säkert. Jo, varje gång jag ska sova över hos någon eller resa någonstans en bit bort måste jag fylla i ett formulär. För övernattning i området sa Julie att det var onödigt att fylla i formuläret, men hon måste ringa och checka så att föräldrarna är hemma. När det gäller längre resor, som den jag gör nu i helgen, är det knas, knas och åter knas. Det är så mycket uppgifter som måste samlas, så många personer som måste skriva på och så mycket detaljer som måste planeras. Första steget var att ta reda på överdrivet mycket om Felix adress och hans host parents. Med det klart började jag klura på hur jag skulle ta mig dit. En detaljerad redogörelse för min resa var nämligen en obligatorisk del. Bus 250 from Alex Hills Shop at 3.10 pm, arriving at Brisbane Cultural Centre at 4.14 pm. Precis sådär behövdes alla byten skrivas ned. Galet. Men jag lyckades.

Nu var det bara att samla underskrifter, vilket visade sig att inte vara det lättaste. Det här är den mest idiotiska biten av det idiotiska formulärsystemet. Det räcker inte med att en av mina host parents skriver under. Mina föräldrar och till och med rektorn måste signa det, gissa vilket adjektiv jag tänker använda, idiotiska formuläret. Det var här som det riktiga kaoset uppstod, när vi blandade in Sverige i det hela. Jag lämnade över formuläret till Mr Murray, ansvarig för the internationals på skolan, som skulle faxa över formuläret, men faxen på mammas jobb ställde till det och vägrade ta emot något. När jag på tisdagen fick rapporter från fosterlandet om att inget formulär hade kommit började jag oroa mig för att jag inte skulle hinna få alla att skriva på i tid. Utan ett komplett formulär skulle jag inte få åka. Så jag begav mig ut på Mr Murray-jakt för att kolla läget. Utan resultat. Det enda jag kunde göra var att lämna en lapp med mina föräldrars mailadresser och be honom scanna och maila istället.

Nästa dag hade jag fortfarande inte fått leveransen bekräftad. Vad skulle jag ta mig till när jag inte kunde hitta Mr Murray och mana honom att jobba snabbare? Jag bestämde mig för att scanna in papprena hemma istället och maila dem personligen. Då vet jag att det blir gjort. Efter att ha trixat med host familjens scanner får jag ett meddelande från pappa som säger att formuläret är påskrivet och skickat tillbaka till Mr Murray. All that effort for nothing. Men nu vet jag hur scannern fungerar iallafall.

Idag såg jag Mr Murray igen. Slutet gott, allting gott. Alla som skulle skriva på hade skrivit på och jag kan äntligen vara säker på att jag sticker till the Gold Coast imorgon. Ska bli hur nice som helst. Väskan är packad och resegodiset är inhandlat. Jag tar bussen in till the City 10 minuter efter att skolan slutat, så det är tempo som gäller. Packningen för helgen måste jag därför släpa runt hela skolan imorgon. Fasa. Vore mycket lättare om jag kunde skippa resandet, tre timmar tar det att komma dit med public transport, och helt plötsligt bara vara där. Kan knappt vänta tills jag är framme!

Känns lite konstigt att packa för att resa hemifrån. Och sedan komma tillbaka, hem till 12 Korawal street. Det är hem. Det är en knasig känsla. Får en att inse att det här faktiskt är mitt hem nu och för 10 månader framåt. Vad jag lär mig här borta.

Today I'm finding this:

Brisbane är en riktigt cool stad med sin mix av natur och storstad, gammalt och nytt. Tycker att denna bild visar det rätt bra. Har varit där tre gånger nu och jag är så glad att jag har en storstad nära. Världen är lite uppochned här borta på undersidan av jorden. Jag åker in till staden för att slappna av. Kan någon förklara? Senaste gången jag besökte denna min storstadstillflykt hittade jag lite mystiska saker.

Ja. Det här är precis vad det ser ut som. En taklampa med barbiehuvuden istället för glödlampor. Hur läskigt ser det inte ut? Efter den första chocken hade lagt sig blev jag bara tvungen att ta kort. Att någon vågar göra något sånt här mot min barndom.

Peka. Gapskratta. Ingen annan deltar. Men som enda svensk i mitt liv just nu tyckte jag att det var hysteriskt roligt, även om ingen i mitt sällskap förstod det hela. Alla skämt dör lite när man måste förklara dem. Horan means the hore in swedish, so this means like the hore's street. You get it? Huh? Well it's funny if you speak swedish.

Det kallas tidig vår på australiensiska

Idag var det 35 grader varmt. 35 galet varma grader och strålande sol. Tänkte att ni kanske ville veta. Om det inte vore för tuckshopens billiga isglass skulle jag inte sitta här just nu. 70c är ett rimligt pris för överlevnad. Dessa rutinerade australiensare bara skrattade åt mig och sa you will pass out before summer's even here. Jag hann dock inte njuta av solen när skolan slutade eftersom jag hade drama rehersal. Pjäsen vi ska framföra är Medea och jag är en av de fem som spelar Medea. Rollerna är så få att vi får dela. Nu när jag har fått mina repliker börjar jag undra om jag kanske tagit mig vatten över huvudet. Jag spelar Medea i den biten där hon diskuterar med sig själv huruvuda hon ska mörda sina söner eller inte, och dialogen innan med Jason, the husband, innefattar två deprimerade break downs. Men äsch. Det ska bli hysteriskt skoj att lära sig 102 rader av överkomplicerad, gammeldags engelska. Och ja, jag har räknat.

 
Ännu lite fler bilder från Brisbane, denna gång tagna av Keara. Första bilden är på mig och Nicolie påväg till West End. Andra bilden är på Jacob som förövrigt är min flitiga lärling i kursen "How to become a viking".

You'll hear our mighty roar

Vänta, va? Ännu en vecka har gått. Jag vet inte vad det är som gör tiden gå skrämmande snabbt här, men skrämmande snabbt är precis hur dagarna bara rusar förbi. Jag försöker göra något varje minut för att inte plötsligt inse att jag har en dag kvar och inte har gjort någonting. Tid är knas.


I tisdags hade jag min första exam. Det var på dansen och uppgiften var att analysera en koreografi kallad It was time av Sue Healey.  Två lektionstillfällen innan fick vi se en video med just denna kreation och anteckna så mycket vi kunde om de olika sektionerna. Dagen D fick vi några key words och uppgiften att beskriva och tolka hur koreografin lyckades förmedla dessa. 1095  ord stressade jag ihop till en enda röra av hur It was time tog upp ämnen som "the Western society's forward, notion of time" och "how we deal with mementos of the past". Om tid är knas är It was time dubbelknas. Jag hoppas att jag blir godkänd. Och dansutmaningarna fortsätter att kastas över mig. Vi har redan fått vår nästa task, vilket är att göra en koreografi av vår tolkning av hur livet på jorden kommer vara år 2050.


Som alla vet är jag egentligen på hemligt uppdrag att sprida svensk kultur i världen, utbytesår är endast min täckmantel för att komma in i de innersta kretsarna av vanligt australiensiskt folk. En stor del av kulturen är språket och att räkna från ett till tio är vad folk i min matteklass har fått lära sig denna vecka. Ingen, absolut ingen kunde uttala fyra, sju eller åtta rätt. Vi har ett knasigt språk i Sverige. Eller så är det alla andra i världen som är totalt inkapabla av att snacka det.


Annars då?



Igår drog jag till the Citý med denna underbara människa vid namn Kiara, Nicole, Sarah och trevligt nog även Jacob som vi mötte på bussen dit. Det tar ca 50 min med buss från Capalaba där jag bor till centrum i Brisbane. Väl framme tog vi tåget till en del av staden som heter the Valley där de hade en stor marknad med härlig atmosfär. Kände mig mycket tillfreds med livet när jag strosade runt bland tälten. Att ett band med en sångare med coolaste rösten någonsin spelade under hela tiden gjorde det inte sämre.



Gissa hur förvånad jag blev när jag såg de hemtrevliga blågula färgerna hänga utanför ett backpackerhotell i the Valley. Vad är oddsen att en av fyra flaggor är svensk? Kände mig fjantigt patriotisk, men fick en rejäl glädjegick av denna överraskning.


Nicole, Sarah, Kiara and Jacob

Den svenska flaggan var dock inte dagens största mirakel. Det här gott folk, var helt galet. Efter the Valley begav vi oss till en annan mysig del, West End. Där snubblade vi in på slutspurten av en loppis. "Fill a bag as much as you can and give me two dollars." Jag blev alldeles uppslukad av klädtrance när jag började fylla en påse, småsprang mellan klädstängerna för att hinna plocka åt mig godbitarna som var kvar innan de försvann. Hysteri. Jag lyckades skrapa ihop ett par skor, en vit skjorta, en rutig skjorta, en par shorts, en t-shirt, ett svart linne, ett bieget linne, två par tjocktröjor och en kavaj för $2 vilket motsvarar ca 15 kr. Det var himmelriket. Efteråt var vi alla helt uppe i varv av adrenalinkicken av detta oväntade massfynderi. Okej, inte Jacob. Han var mest förvirrad av hur vi kunde slå på någon slags shopping mode och bara plöja igenom loppisen.



Kvällen bjöd på ännu en överrasking. Min host dad Laurie hade fått biljetter till AFL-matchen mellan Brisbane Lions och Port Adelaide, så tio minuter efter att jag och Sarah kommit hem från staden bar det iväg dit igen. Aussie rules är helt annorlunda från fotboll. Bollen liknar mer en rugbyboll, bönformad, och man slår eller sparkar den till någon som fångar den. Passar man bollen från utanför 50m-linjen som ni kan se på bilden till någon innanför får man försöka sparka bollen mellan fyra pinnar. Träffar den mellan mittenpinnarna får man 6p. De yttersta ger 1p. Det är brutalt. Domaren blåser inte förrän alla ligger i en hög och dör, typ.



Jag och Sarah hade tur med vår första AFL-match. Snacket efteråt var nämligenatt det här var säsongens match. Det började med totalflopp och Lions låg under med runt 50 poäng, men lyckades vända och vinna. Mycket dramatiskt och mycket engagerande. Jag och Sarah försökte sjunga med i segersången så gott vi kunde. Det är tanken som räknas. Jag kunde inte låta bli att sjunga lite Bajenramsor då och då under matchen. Folk måste tyckt att det var väldigt mystiskt med en person som plötsligt börjar heja på ett okänt lag på okänt språk, men det kändes helt enkelt moraliskt rätt. En AFL-stadio är för övrigt helt rund, vilket kändes extremt ovant.



Inga lata söndagar i år inte. Idag följde jag ännu en gång med Laura och hennes host dad John ut med deras båt för att, hör och häpna, fiska. Låten göteborskt, men det var hur kul som helst! Solen stekte hela dagen, 30 grader garanterat och det är bara början. Och det var minsann ingen vanlig östersjöns-firre på kroken idag. Nej jag lyckades fiska upp en åttaarmad sjöstjärna. En riktig sjöstjärna!Jag kände mig otroligt stolt när jag höll den och tittade på hur den sakta rörde på de små spröten på undersidan. Kameran gick varm, och sedan slängde jag tillbaka den i vattnet. En sjöstjärna vad minsann inte det enda exotiska vi skulle se idag. Mitt när vi satt i lugnan ro med varsin lina i vattnet inser vi att en grupp delfiner är nära oss. Det var alldeles magiskt att se hur de hoppade. Ett flertal delfiner simmade förbi precis under båten. De är så vackra djur! Det kristallklara vattnet bjöd på ännu fler djur såsom den största sköldpadda jag någonsin sett, några rockor och till och med en liten haj. Att vi bara fick tre små fiskar gjort absolut ingenting. Det var en toppendag ändå. När vi kom tillbaka till Laura's hus rensade jag faktiskt en av dessa. Det var småsnusk, men ändå skoj. Dock luktade mina fingrar fisk ett bra tag efter det trots omsorgsfullt tvättande.

No worries, gott folk.

Och så tänker man inte längre på svenska

BABOOM! Så låter det nu om bloggen då jag ska försöka catcha upp en månad av bloggtorka. Har hänt otroligt mycket, en av de största anledningarna till att jag inte har skrivit något under en så lång tid. Saker och ting går verkligen upp och ned här. Ena stunden är jag sprudlande glad och bubblar av energi. Andra stunden är jag totalt sänkt, känner mig socialt inkompetent och som världens tråkigaste människa. Att prata engelska konstant är mycket mer utmattande än jag trodde att det skulle vara, vilket leder till att då och då är jag bara för trött för att ränna runt skolan som en överglad duracellkanin. Men för det mesta är det happy face som gäller, så oroa er icke.


Första skolveckan var en riktig bergochdalbana. Jag var galet nervös inför första dagen. När Julie lämnade oss vid skolan fick fjärilarna i magen ett omänskligt tillskott av energi. Jag minns verkligen hur mycket tanke jag hade bakom varje steg jag tog på vägen från skolingången till rummet i språkbyggnaden där vi internationella skulle ses för den information vi inte hann med dagen innan, på vi haft en hel dags prat om skolan. Sen kom den förvirrande lunchen. Eller egentligen var det bara den korta rasten, men vi hade varit fullt upptagna med internationellande på lunchrasten. Det var det värsta på hela dagen. De har ingen matsal på Alex Hills, utan folk sitter lite här och där så att hitta någon att slå sig ner med var inte det lättaste. Faktum är att det var så olätt att jag inte fick tillfälle att äta min macka. Jag och Lea, en tysk utbytesstudent, blev upphittade av en av omhändertagspersonerna och hon introducerade oss för massa människor jag absolut inte kommer ihåg. Under första dagen i skolan snackade jag egentligen inte med så mycket folk. Jag var mest förvirrad och förvånad över att folk visade så lite intresse för en. Jag trodde inte att jag skulle vara den som behövde ta första steget hela tiden, i alla fall inte i början. Jag trodde att man skulle få lite gratis, men icke.


Andra dagen började riktigt bra med dramaklass. De gjorde massa roliga övningar, till exempel den oslagbara KIIAAAH. Det är en askul lek utan någon som helst poäng. Man står i en cirkel och transporterar energi genom att praktiskt taget skrika till varandra. Typ. Dessutom är det kul att pröva något nytt. Jag har aldrig hållit på med drama förut, och hittills är det megaskoj. På onsdagar har alla sport sista lektionen, men vi hade inte valt någon sport så vi mötte upp Mr Murray för miniräknare och schemaändringar. Sedan behövde vi vänta på den allsmäktige warning bell för att få gå hem. På kvällen var jag otroligt sänkt. Det var så mycket svårare än jag trodde att prata med folk och det kändes som om ingen riktigt brydde sig om mig. Jag kände mig mer som ett freak än en exotiskt, spännande, ny tjej från Sverige.


Mitt intryck av skolan efter två dagar var att det var mycket svårare än jag trodde att lära känna folk! Jag hade räknat med att iallafall de första dagarna skulle folk fråga saker om Sverige, följa en till klassrum och vara allmänt intresserade av vem man var. Inget sånt. Man försökte liksom prata med folk, men jag kände inte riktigt att jag fick någon respons. Det blev mest så att vi internationella studenter slutade med varandra. Jag försökte att inte tänka negativt och låta det gå några veckor eller nått innan jag dömde allt och alla, men ibland är det svårt att hålla humöret uppe. Man känner sig bara så sårbar som utbytesstudent. Varje liten sak som händer blir så mycket större än den egentligen är.


En mycket ostadig tjej i detta läge alltså, men dagen efter ordnade allt upp sig. Då hade vi Athletics day och det var en golden opportunity att snacka och lära känna ännu mera människor. Det är så mycket lättare att lära känna killar här än tjejer. De flesta tjejerna här är väldigt tjejiga, vilket jag finner rätt trist. Fredagen var som en uppföljardag på Athletics day. Denna dag ägnade jag åt att fånga upp alla nya kontakter jag skapat dagen innan, och även snacka med nya människor. Jag blev så glad för att folk kände igen mig och hälsade. Äntligen började jag lära känna dessa australiensare. Det var som om jag hade blivit aussie-godkänd och nu var det fritt fram att snacka med mig. Lite knasigt. Kanske var det bara i min känsliga, utbyteshjärna som det gick till på det sättet.


Lördagen den veckan var det dags för utflykt till the stad, Brsibane! Jag, Sarah, Phillip. Jess, Emelie och Laura var den tappra truppen som begav oss dit. Dagen försvann snabbt på grund av shopping och allmänt turistande med kameran i högsta hugg. Synd att vi behövde dra oss så tidigt som 5, eller var det 6? Det var ändå en riktigt rolig dag och jag måste säga att jag gillar Brisbane skarpt. Staden påminner lite om Stockholm i och med sin mix mellan gammalt och nytt, stadslandskap och natur. Jag kände mig som världens största fjant som efter två veckor utan storstadstempo fick likt abstinensbesvär. Jag är så glad att jag bor nära en storstad, för jag behöver det. Fjant som sagt, men är man uppfostrad i centrum av Stockholm så är man.


Vecka två var megatoppen med najs folk, massor av flum, pannkakskultur och en mycket trevlig lördag på paradisön Coochiemudlo Island. Jag började hitta min grupp mer och var absolut inte lika förvirrad på rasterna som förut. Jag började få koll på vart folk sitter (här har alla sin "group" som de sitter med på samma ställe alla raster vilket är bra för en vilsen svensk som försöker hitta människor), känna mig komfortabel med uniformen och kom över känslan av utsatthet när man går ensam. Det är stora meriter. Dessutom började folk fatta att det har kommit nya internationella och den där uppmärksamheten som jag saknade i början har nu visat sig. Folk vet vem jag är.


Jag blir lite smått sur på mig själv att jag inte har uppdaterat bättre, för nu när jag väl tar mig tid och skriver är det så extremt mycket jag vill berätta att inte ens hälften kommer med. Denna vecka till exempel har jag varit på Dream World med skolan och i onsdags var det dags för den traditionella The Ekka! The Ekka är... svår att beskriva men det är en stor grej i Brisbane med karuseller, showbags och annat smått och gott. Det var en extremt najs dag (och ni har troligtvis ingen aning om vad jag snackar om, men bara nicka, le och låtsas att ni förstår. Jag gör det hela tiden)


Vad roar jag mig med annars? Varje helg har jag varit på stranden. Det finns en ö som tar 30 min med färja att komma till dit jag har åkt två gånger, älskar stället! Jag såg en grupp av 20-30 delfiner där första gången. Hur ballt är inte det? Det ser verkligen ut som taget från ett vykort där. Straddie är helt enkelt bäst och största delen av sommaren lär spenderas när. Jag menar, nu är det ju bara 25 grader och sol varje dag, vintern är fruktansvärd. Vem är galen nog att simma när det är så kallt?


Jag har även haft min första riktiga upplevelse av att lärarna här har så mycket mer att säga till om än i Sverige. Min engelskalärare tyckte att jag och de som jag satt med pratade för mycket på lektionen. Vi pratade inte alls högt och störde ingen förutom denna överkänsliga fjantlärare. På grund av detta bad han oss att stanna kvar efter lektionen. När klockan ringde började alla dock smyga därifrån så jag hängde på. Läraren ropade då tillbaka oss genom att ropa våra namn, men han sa inte mitt så jag fortsatte bara att gå. De visade sig att dessa gossar och jäntor fick att plocka skräp som detention. Inte kul. För dom. Jag kom undan, moahahaha!


Ett av de största problemen jag har här är att jag måste planera och organisera allt jag gör bortom alla vettiga förväntningar. Avstånden här är extremt stora. Jag har inte gångavstånd till något och är alldeles för beroende av att min host mum skjutsar mig överallt. Julie litar inte alls på min planeringsförmåga, med all förståelse eftersom jag nästan inte lyckats ta en enda buss utan problem, och det här med att jag inte kan göra någonting på egen hand börjar verkligen gå mig på nerverna. 


Någon dag sedan berättade jag för henne att jag tänkte prova en dansklass nästa måndag, vart det var och hur jag skulle ta mig dit.
- Vi får sitta ned och ta en titt på hur du kommer dit.
- Men jag har kollat upp hur jag kommer dit. Jag vet den precisa vägen mellan busstationen och dansstudion, jag har letat upp allting på karta.
- Vi vet ju att du inte är den bästa på att catch a bus, eller hur?
- När det kommer till dans kan jag planera hur bra som helst.
- Jag förstår din passion för dans, men vi får kolla upp alla detaljer när vi kommer hem.


Annars är livet najs. Jag är så galet glad att jag faktiskt tog steget och bestämde mig för att åka. Jag har fortfarande inte förstått att jag kommer stanna här ett helt år, ett helt år i Australien!


Älskade älskade Stradbroke Island. Man kan inte annat är älska detta ställe.


Åkte till ett berg i närheten och tittade på solnedgången.


Ute och guppade med Laura och hennes familj. Såhär såg det ut när man blickade ut från stranden på Peel Island.


Tivoli, spel, showbags, EKKA! Goa Keara och jag med tivolidelen i bakgrunden.


$3,50 för en nära döden-upplevelse. Laura och jag ute på en liten flygtur på Ekka. Laura är från Tyskland och bor med min värdpappas systers familj.


Missade bussen hem från Brisbane och fick snällt vänta en timme på nästa. Sånt är livet om man är en förortsflicka.


Tro det eller ej, men hela denna lördag spenderade jag cyklandes. Jag och Laura cyklade längs vattnet och lite allmänt hit och dit i närliggande områden. Solen stekte min högerarm så nu är ena armen knallröd, den andra normal. Mycket smickrande. Känner mig som en turist.

Det är svårt att få med allt jag vill säga, så om det är något ni känner att jag har missat är det bara att fråga.

PMS-år, men ett spännande sådant

Tur för er att det regnar ute just nu för då jag har en liten stund över till datorn. Idag har jag insett och lärt mig flera nya saker, och klockan är bara tre. Tänk vad jag kommer ha lärt mig efter att hela året har gått. Jag har varit här i tre dagar nu och börjar redan märka av hur mycket upp och ner saker och ting kommer gå. Denna dag har varit ett praktexempel.
                             


Allt detta skrev jag för en stund sen ute på verandan i solen lutad mot en palm. Life is good.

Jag hade en riktigt jobbig morgon imorse. När jag vaknade var ingen annan uppe så jag hade inte mycket att göra annat än att tänka på det jag inte gjorde vilket ledde till den sorgsnaste stunden hittills. Jag vet inte riktigt om jag var ledsen på grund av hemlängtan eller vad det egentligen var. Kanske behövde jag bara lätta lite på trycket. När jag hörde att Julie var uppe försökte jag samla ihop och vända min nedåtgående humörskurva, men försöket var misslyckat och jag stängde in mig på mitt rum istället med den nygjorda frukosten. Att gråta inför människor jag knappt känner är inte riktigt något för mig. Jag lade mig i sängen igen med en bunt näsdukar och försökte snyfta så tyst jag kunde med ansiktet gömt bland täcken och kuddar. Efter kanske en halvtimme kände jag plötsligt att jag var färdiggråten, gick upp igen och sen dess har jag varit på strålande humör.


Jag och Julie åkte och släppte av Kristin, min 20-åriga värdsyster, vid tågstationen och efter det fick jag en grundlig sightseeingtur runt området. Hon visade mig fina ställen vid vattnet, vart man tar färjan till Stradbroke island, min skola och några olika busstationer som jag lär komma i kontakt med när skolan drar igång.


Jag kan knappt hålla mig tills skolan börjar. Just nu är jag mest Julies svans och hänger med på nästan allt hon gör. Jag känner ju ingen här så what to do? Det fina med det hela är att saker som att följa med när Julie gör ärenden i det närliggande centrumet kan vara hur kul som helst just för att allt är så pass nytt och spännande alltihop. Men jag vill verkligen att mitt eget liv här ska ta fart, lära känna folk och bli mer självständig så at jag ska ta bussen till Brisbane eller nått och känna mig fullt komfortabel med detta.


Det finns så otroligt mycket jag vill se och göra här! Jag är så fylld med energi och vill bara att äventyret i Australien ska börja på riktigt. Till skillnad från imorse känns det verkligen som om möjligheterna här är oändliga. Men som sagt, saker och ting ska börja snurra ordentligen först. Så att jag har någon att ta med mig på alla mina utflykter till så många ställen som bussarna kan ta mig. Därför är det fantastiskt kul att vi ikväll ska åka till flygplatsen för att hämta upp Sarah, den tyska utbytesstudenten som ska bo i samma familj som mig de kommande fem månaderna. Jag hoppar att hon är lika äventyrslysten som mig. Jag bara antog att hon också skulle vilja se allt som finns att se, göra allt om går att göra, men Julie påpekade att alla är olika och att de har haft studenter hos sig som inte velat göra någonting.


Det är verkligen galet spännande att vara här. Den där pirriga, nervösa, äventyrliga känslan jag har är svår att beskriva. Det måste helt enkelt upplevas. Det känns som om jag redan lärt mig hut mycket som helst. Först och främst att det inte är en bra idé att gömma sig på sitt rum om man är ledsen utan istället hitta på något att sysselsätta sig med så snabbt som möjligt. Jag har också insett att det här året varken blir mer eller mindre än vad jag gör det till. Visst har jag sagt det till mig själv flera gånger och hört det från diverse STS-personer, men det var när jag och Julie tog rundturen i området som jag insåg att jag hade hur mycket som helst att göra. Hur mycket av hur mycket som helst jag faktiskt gör är ingen annans val är mitt. Det är upp till mig och endast mig att se till att jag när jag åker härifrån om ett år känner att jag gjort det bästa möjliga av detta out of this world spännande äventyr.   

Ett första tecken på liv

Efter lång väntan, en intensiv period med hej då-sägande till alla jag någonsin känt och slutligen en trettio timmars flygtur är jag här. Jag är äntligen i Australien. Faktumet att jag nu kommer att bo i Australien de närmaste 11 månaderna lär inte sjunka in förrän om ännu ett tag.


Klockan 13:15 lämnade jag Renstiernas gata 14 för sista gången och jag och familjen begav oss till Arlanda. Väl där träffade jag Malin, gruppens ledare. Gruppen jag åkte ner med hade så många olika nationaliteter så alla fick mötas upp i London och sen flyga neråt, så jag och Malin var de enda som kom med flyget från Stockholm. Efter att ha checkat in bagaget var det dags att säga hej då till familjen och tro mig, det var inte lätt. Men när den svåra biten var avklarad gick resan som smort, bortsett från en del förseningar. Vi var 15 elever som möttes upp i London. Folk kom från Norge, Tyskland, Schweiz, Italien, Holland och Finland. Det var jag och en kille till som kom från Sverige. Jag trodde att den sista svenskan jag skulle få prata var med Malin innan vi mötte upp de andra, men med norrmännen och svensken kunde jag hålla modersmålet vid liv några timmar till.


Flyget från London till Singapore somnade jag på efter en timme, och vaknade när det var en timme kvar. Svousch! Så lät det när tiden nästintill förintades. De hade placerat oss efter nationaliteter så jag satt bredvid Felix, den svenske killen.


Sedan hade vi tre timmar på oss att leka på flygplatsen i Singapore. Det finns aldrig så mycket att göra på en flygplats, men tiden flöt ändå på rätt bra. Flyget från Singapore till Brisbane är ett mysterium. Jag tror starkt på att vi åkte genom en teleporter eller liknande för jag sov ingen och efter 5 minuter var vi framme. Så kan det gå. Även på sista flyget fanns det en ledig plats bredvid mig. Vad är oddsen? Det var jätteskönt att kunna bre ut sig hur mycket som helst. Var avundsjuka.


Väl framme vid Brisbane hittade jag min värdmamma Julie nästan direkt efter att vi fått bagaget och gått igenom den sista av resans 5133677819277 säkerhetskontroller. Hon höll en skylt med texten Welcome Selina och jag visste att hon skulle ha en röd tröja på sig. Det tog en halvtimme att köra till huset och när vi kom fram låg alla och sov. Klockan var nämligen 8 på morgonen, men efter en litet stund började folk vakna till. Flera nya bekantskaper och en dusch senare åkte jag och Julie till Capalaba's centrum för att fixa nödvändiga saker som australiensiskt bankkonto och mobilnummer. När vi kom tillbaka till huset kunde jag inte hålla mig vaken längre och tog en tupplur på 4 timmar. Jag som hade satsat på att köra järnet och sen totalslockna runt nio. Så blev det inte.


När jag vaknade var huset fullt av familjemedlemmar jag inte sett förut. Det är fullt hus här nästan hela tiden. Vi åt middag, jag gav de medtagna och extremt svenska presenterna till värdfamiljen och sedan satt alla framför tvn ett tag. Det bjöds på Maltesers, dessa människor vet verkligen hur man charmar mig. Efter detta skrev jag ett mail till mor och far och mitt i skrivandet kom Jumpei, den japanska killen som bott här i 2 månader men åkte idag. Han var jättetrevlig och sa oh really hela tiden på ett så himla kul sätt. Sen satt jag och snackade med Matt, min värdbror på 16 år, tills klockan var halv ett. Ännu ett av dessa tidsmysterium. Jag förstod inte riktigt hur tiden gick så fort.


Idag har jag mest varit jetlagad. Jag tog det hur lugnt som helst på morgonen, fotade huset lite och satt i solen och tyckte livet var rätt bra ändå. Vi åkte till centrum ännu en gång, denna gång för att kolla efter skor till skoluniformen. Jösses. Jag kommer inte behöva oroa mig för våldtäkter detta år säger jag bara. Dagens andra äventyr var när jag följde med Julie och Laurie, min värdpappa, till någon mäklare. Låter kanske rätt trist, men det var kul att se mer av området än vägen mellan huset och centrumet. Nu är det snart dags att äta middag och jag känner mig extremt osocial som suttit framför datorn och skrivit aslångt, aslänge. En sak som är lite knasig är att de inte har något riktigt middagsbord, utan i detta hus sitter man antingen i varsin fåtölj framför tvn eller i soffan med tallriken i knäet. Mycket mystiskt. En annan sak som jag inte hade väntat mig är att det är svinkallt inomhus. Det är runt 16 grader här nu och husen i Australien har ingen isolering allt. Då blir det kallt, men jag har värmeslingor i min säng så överlever, det gör jag.


Familjen verkar hur bra som helst. Julie är verkligen en riktig bullmamma och Laurie pratar och ser ut som Crocodile Dundee. Han har världens roligaste garv, vilket han inte är sparsam med. Matt är som vad jag tror är en typisk australiensisk kille. Jag har stora svårigheter med att höra vad han säger när jag är trött. Han sluddrar galet. Katrina, Kristin och Rod har jag inte riktigt hunnit få någon kontakt med än. Och Chloe, deras hund, hon är verkligen korkad.


Jag tror, hoppas och ska framför allt se till att det här blir ett toppenår! Kan ni fatta att jag sitter här på andra sidan jordklotet, hysteriskt långt från allt och alla och ska stanna här ett helt år? SOFT!
                             


           
Tidigare inlägg
RSS 2.0