One of those moments

Idag hade jag ett sånt där tillfälle när något går upp för dig. Som en liten uppenbarelse, någonting slår dig. Några veckor sedan missade jag en aboriginsk work shop med min dansklass i skolan. Idag pratade min danslärare om att göra det igen eftersom alla hade uppskattat det en hel del. Jag sa till henne att jag inte hade varit där förra gången och att det skulle vara hur kul som helst att lära mig några traditionella danser från den aboriginska kulturen innan jag åker hem. Svaret jag fick var:
"That's right, you're leaving! I don't know if it's possible to do it again when you're still here." 
That's right. I'm leaving. En våg av känslor slog mig, även om det är nästan 4 månader kvar tills jag måste säga hej då till Australien. Bara denna lilla påminnelse i vardagen om att livet inte alltid kommer vara såhär lämnade mig absolut knäpptyst. Jag kunde inte säga någonting tillbaka till min lärare, orden fastnade i halsen på mig. Det var så konstigt. Det är så konstigt. Jag är verkligen inte redo att lämna mitt nya liv än. Och jag vet att det är en lång tid kvar, men jag kan inte låta bli att tänka på det. Fasa för det. Jag kan inte låta bli att hata 3e juli.
     

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0