Min karriär som uteliggare slutar här

30 dagar kvar. Kollar mailen. Ingen familj. Att flytta till ett land man aldrig har varit i förut om så få dagar att jag nästan kan räkna dem på fingrarna utan att ha någon aning om vilka man ska bo med, det är ju nästan lite spännande.


28 dagar kvar. Kollar mailen. Ingen familj. Panik, oro och allmän pirrighet över min ovissa framtid utvecklades mer och mer. Gick det inte bra med familje-sökandet? Vad skulle jag göra om jag inte fått en familj innan den 6 juli?


24 dagar kvar. Kollar mailen. Ingen familj. Jag började fundera på om det var bäst att sova på gatan eller övertala rätt person att jag skulle få sova på skolan, totalt övertygad om att alla i Alexandra Hills hade något emot svenskar, eller helt enkelt bara mig.


23 dagar kvar. Kollar mailen.
         


Gott folk! Min långa och pirriga väntan är över. Jag kan slänga alla planer om uteliggarliv, för jag har fått en värdfamilj. Jag skuttade runt i lägenheten dansandes och skrikandes när jag fick reda på de goda nyheterna, så jag förstår om ni också känner för att göra några glädjemoves. Familjen Johnson har tagit sig an det prestigefyllda uppdraget att ge mig mat, hjälpa mig med mystisk australiensisk slang och lära mig de hemliga knepen som krävs för att vinna över en känguru i en boxningsmatch.


Hittills har jag fått ett väldigt bra intryck av familjen. Jag har haft mailkontakt med min värdmamma och de verkar mycket engagerade och förväntansfulla. Jisses vad det pirrade till i min mage när jag skrev min värdmamma. Jag tror, och hoppas, att det kommer bli hur bra som helst. Ja, jag är en positiv människa. Familjen då. Föräldrarna heter Julie och Laurie, båda 47 år gamla. De har tre barn vid namn Katrina, Kristin och Matt. Dessa är 21, 20 respektive 16 år. Trist nog går denna min värdbror Matt inte i samma skola som jag ska börja på. Även Katrinas pojkvän Rod, som kommer från Brasilien, bor i huset. Han gillar att surfa vilket jag gillar att han gillar för då slipper jag komma hem med skammen av att inte ha testat på att surfa när jag har varit ett helt år i landet där folk äter surfingbrädor till frukost. Kristin har flyttat hemifrån för att ha närmare till jobbet, men annars är det fullt hus. Apropå hus, Julie beskriver huset som "large" och det ligger 5 minuter med bil från skolan jag ska gå på. Familjen Johnson har en pool, ett gym och en bastu i sitt hus vilket fick mig att jubla ännu en gång. Men som Julie påpekade, jag kommer nog inte vilja använda poolen nu på vintern eftersom det bara är 24 grader. Australiensare är inte medvetna om vad kyla är, konstaterat. De har även en liten vit boll till hund som heter Chloe.


Jag har inte fått några bilder på familjen än, men en kort stund efter att jag har sett dem kommer även ni få se dem. Och om ni kära vänner tycker att jag verkar konstig när ni träffar mig beror det på att jag är konstant hög. Hög på Australien. 22 dagar är ingenting. Absolut ingenting. Så ja, jag är hög.

En glimt av hopp för de som blir kvar

Då var det kirrat, er informationskälla till mitt liv på andra sidan jordklotet. Om 28 dagar lämnar jag fosterlandet och er stackars satar för ett år, men drabbas icke av panik. Nu kommer ni nämligen kunna följa varje steg jag tar i Australien och det kommer knappt kännas som om jag är borta. Hur tätt jag kommer uppdatera under året återstå att se, men när det händer något riktigt riktigt riktigt viktigt (att jag ser en känguru) lär jag ju garanterat skriva om det. Är det inte fantastiskt vad man kan åstadkomma nu för tiden med det där de kallar in-tör-net?

Så gråt inte floder över att jag temporärt slutar att existera, utan kasta er istället ut i cyberrymden med destinationen ayeardownunder.blogg.se
Nyare inlägg
RSS 2.0