Tur för er att det regnar ute just nu för då jag har en liten stund över till datorn. Idag har jag insett och lärt mig flera nya saker, och klockan är bara tre. Tänk vad jag kommer ha lärt mig efter att hela året har gått. Jag har varit här i tre dagar nu och börjar redan märka av hur mycket upp och ner saker och ting kommer gå. Denna dag har varit ett praktexempel.
                             

Jag hade en riktigt jobbig morgon imorse. När jag vaknade var ingen annan uppe så jag hade inte mycket att göra annat än att tänka på det jag inte gjorde vilket ledde till den sorgsnaste stunden hittills. Jag vet inte riktigt om jag var ledsen på grund av hemlängtan eller vad det egentligen var. Kanske behövde jag bara lätta lite på trycket. När jag hörde att Julie var uppe försökte jag samla ihop och vända min nedåtgående humörskurva, men försöket var misslyckat och jag stängde in mig på mitt rum istället med den nygjorda frukosten. Att gråta inför människor jag knappt känner är inte riktigt något för mig. Jag lade mig i sängen igen med en bunt näsdukar och försökte snyfta så tyst jag kunde med ansiktet gömt bland täcken och kuddar. Efter kanske en halvtimme kände jag plötsligt att jag var färdiggråten, gick upp igen och sen dess har jag varit på strålande humör.

Jag och Julie åkte och släppte av Kristin, min 20-åriga värdsyster, vid tågstationen och efter det fick jag en grundlig sightseeingtur runt området. Hon visade mig fina ställen vid vattnet, vart man tar färjan till Stradbroke island, min skola och några olika busstationer som jag lär komma i kontakt med när skolan drar igång.

Jag kan knappt hålla mig tills skolan börjar. Just nu är jag mest Julies svans och hänger med på nästan allt hon gör. Jag känner ju ingen här så what to do? Det fina med det hela är att saker som att följa med när Julie gör ärenden i det närliggande centrumet kan vara hur kul som helst just för att allt är så pass nytt och spännande alltihop. Men jag vill verkligen att mitt eget liv här ska ta fart, lära känna folk och bli mer självständig så at jag ska ta bussen till Brisbane eller nått och känna mig fullt komfortabel med detta.

Det finns så otroligt mycket jag vill se och göra här! Jag är så fylld med energi och vill bara att äventyret i Australien ska börja på riktigt. Till skillnad från imorse känns det verkligen som om möjligheterna här är oändliga. Men som sagt, saker och ting ska börja snurra ordentligen först. Så att jag har någon att ta med mig på alla mina utflykter till så många ställen som bussarna kan ta mig. Därför är det fantastiskt kul att vi ikväll ska åka till flygplatsen för att hämta upp Sarah, den tyska utbytesstudenten som ska bo i samma familj som mig de kommande fem månaderna. Jag hoppar att hon är lika äventyrslysten som mig. Jag bara antog att hon också skulle vilja se allt som finns att se, göra allt om går att göra, men Julie påpekade att alla är olika och att de har haft studenter hos sig som inte velat göra någonting.

Det är verkligen galet spännande att vara här. Den där pirriga, nervösa, äventyrliga känslan jag har är svår att beskriva. Det måste helt enkelt upplevas. Det känns som om jag redan lärt mig hut mycket som helst. Först och främst att det inte är en bra idé att gömma sig på sitt rum om man är ledsen utan istället hitta på något att sysselsätta sig med så snabbt som möjligt. Jag har också insett att det här året varken blir mer eller mindre än vad jag gör det till. Visst har jag sagt det till mig själv flera gånger och hört det från diverse STS-personer, men det var när jag och Julie tog rundturen i området som jag insåg att jag hade hur mycket som helst att göra. Hur mycket av hur mycket som helst jag faktiskt gör är ingen annans val är mitt. Det är upp till mig och endast mig att se till att jag när jag åker härifrån om ett år känner att jag gjort det bästa möjliga av detta out of this world spännande äventyr.