Jag har äntligen prövat surfing. Och jag överlevde. Inte bara det förresten, jag lyckades stå upp också! Helgen på Gold Coast var inget mindre än awesome, och detaljer får ni senare. Jag var bara tvungen att berätta om denna underbara upplevelse. Jag fick låna Felix bräda och i två timmar ramlade jag runt bland vågorna, som förövrigt var alldeles galna denna min första surfingdag vilket gjorde det ännu lite jobbigare. Det var så mycket svårare än det ser ut. Jag föll av på alla mystiska sätt oräkneliga gånger så idag, dagen efter, har jag blåmärken mest överallt. Efter intensivpasset av surfing var hela min kropp som spagetti. Först när jag stod på stranden igen insåg jag hur utmattad man blir av att konstant försöka komma utåt i vattnet när vågorna slåt mot en. Men hysteriskt kul var det, och vilket adrenalinkick jag fick när jag slutligen stod upp med kontroll. Just nu är jag bara så galet lycklig med tillvaron. Att jag kommer ha 10 månader till med detta cruising around mega super chill assoft-liv skadar inte. Vore det inte för familj och vänner skulle jag inte komma tillbaka till Sverige.

Felix tyska vän Amelie hjälpte mig mycket med surfingen. Sicken pärla.

Efter en vecka med den konstanta uppgiften att fixa med reseformulär är det äntligen fredag imorgon. Denna helg sticker jag ner till the Gold Coast för att hälsa på Felix, svensken i gruppen jag reste ned med, och hans host family. Det lär bli mycket skoj. Men att få ihop det där idiotiska reseformuläret var inte det lättaste.

Vilket formulär, undrar ni säkert. Jo, varje gång jag ska sova över hos någon eller resa någonstans en bit bort måste jag fylla i ett formulär. För övernattning i området sa Julie att det var onödigt att fylla i formuläret, men hon måste ringa och checka så att föräldrarna är hemma. När det gäller längre resor, som den jag gör nu i helgen, är det knas, knas och åter knas. Det är så mycket uppgifter som måste samlas, så många personer som måste skriva på och så mycket detaljer som måste planeras. Första steget var att ta reda på överdrivet mycket om Felix adress och hans host parents. Med det klart började jag klura på hur jag skulle ta mig dit. En detaljerad redogörelse för min resa var nämligen en obligatorisk del. Bus 250 from Alex Hills Shop at 3.10 pm, arriving at Brisbane Cultural Centre at 4.14 pm. Precis sådär behövdes alla byten skrivas ned. Galet. Men jag lyckades.

Nu var det bara att samla underskrifter, vilket visade sig att inte vara det lättaste. Det här är den mest idiotiska biten av det idiotiska formulärsystemet. Det räcker inte med att en av mina host parents skriver under. Mina föräldrar och till och med rektorn måste signa det, gissa vilket adjektiv jag tänker använda, idiotiska formuläret. Det var här som det riktiga kaoset uppstod, när vi blandade in Sverige i det hela. Jag lämnade över formuläret till Mr Murray, ansvarig för the internationals på skolan, som skulle faxa över formuläret, men faxen på mammas jobb ställde till det och vägrade ta emot något. När jag på tisdagen fick rapporter från fosterlandet om att inget formulär hade kommit började jag oroa mig för att jag inte skulle hinna få alla att skriva på i tid. Utan ett komplett formulär skulle jag inte få åka. Så jag begav mig ut på Mr Murray-jakt för att kolla läget. Utan resultat. Det enda jag kunde göra var att lämna en lapp med mina föräldrars mailadresser och be honom scanna och maila istället.

Nästa dag hade jag fortfarande inte fått leveransen bekräftad. Vad skulle jag ta mig till när jag inte kunde hitta Mr Murray och mana honom att jobba snabbare? Jag bestämde mig för att scanna in papprena hemma istället och maila dem personligen. Då vet jag att det blir gjort. Efter att ha trixat med host familjens scanner får jag ett meddelande från pappa som säger att formuläret är påskrivet och skickat tillbaka till Mr Murray. All that effort for nothing. Men nu vet jag hur scannern fungerar iallafall.

Idag såg jag Mr Murray igen. Slutet gott, allting gott. Alla som skulle skriva på hade skrivit på och jag kan äntligen vara säker på att jag sticker till the Gold Coast imorgon. Ska bli hur nice som helst. Väskan är packad och resegodiset är inhandlat. Jag tar bussen in till the City 10 minuter efter att skolan slutat, så det är tempo som gäller. Packningen för helgen måste jag därför släpa runt hela skolan imorgon. Fasa. Vore mycket lättare om jag kunde skippa resandet, tre timmar tar det att komma dit med public transport, och helt plötsligt bara vara där. Kan knappt vänta tills jag är framme!

Känns lite konstigt att packa för att resa hemifrån. Och sedan komma tillbaka, hem till 12 Korawal street. Det är hem. Det är en knasig känsla. Får en att inse att det här faktiskt är mitt hem nu och för 10 månader framåt. Vad jag lär mig här borta.

Brisbane är en riktigt cool stad med sin mix av natur och storstad, gammalt och nytt. Tycker att denna bild visar det rätt bra. Har varit där tre gånger nu och jag är så glad att jag har en storstad nära. Världen är lite uppochned här borta på undersidan av jorden. Jag åker in till staden för att slappna av. Kan någon förklara? Senaste gången jag besökte denna min storstadstillflykt hittade jag lite mystiska saker.

Ja. Det här är precis vad det ser ut som. En taklampa med barbiehuvuden istället för glödlampor. Hur läskigt ser det inte ut? Efter den första chocken hade lagt sig blev jag bara tvungen att ta kort. Att någon vågar göra något sånt här mot min barndom.

Peka. Gapskratta. Ingen annan deltar. Men som enda svensk i mitt liv just nu tyckte jag att det var hysteriskt roligt, även om ingen i mitt sällskap förstod det hela. Alla skämt dör lite när man måste förklara dem. Horan means the hore in swedish, so this means like the hore's street. You get it? Huh? Well it's funny if you speak swedish.

Idag var det 35 grader varmt. 35 galet varma grader och strålande sol. Tänkte att ni kanske ville veta. Om det inte vore för tuckshopens billiga isglass skulle jag inte sitta här just nu. 70c är ett rimligt pris för överlevnad. Dessa rutinerade australiensare bara skrattade åt mig och sa you will pass out before summer's even here. Jag hann dock inte njuta av solen när skolan slutade eftersom jag hade drama rehersal. Pjäsen vi ska framföra är Medea och jag är en av de fem som spelar Medea. Rollerna är så få att vi får dela. Nu när jag har fått mina repliker börjar jag undra om jag kanske tagit mig vatten över huvudet. Jag spelar Medea i den biten där hon diskuterar med sig själv huruvuda hon ska mörda sina söner eller inte, och dialogen innan med Jason, the husband, innefattar två deprimerade break downs. Men äsch. Det ska bli hysteriskt skoj att lära sig 102 rader av överkomplicerad, gammeldags engelska. Och ja, jag har räknat.

Vänta, va? Ännu en vecka har gått. Jag vet inte vad det är som gör tiden gå skrämmande snabbt här, men skrämmande snabbt är precis hur dagarna bara rusar förbi. Jag försöker göra något varje minut för att inte plötsligt inse att jag har en dag kvar och inte har gjort någonting. Tid är knas.

I tisdags hade jag min första exam. Det var på dansen och uppgiften var att analysera en koreografi kallad It was time av Sue Healey.  Två lektionstillfällen innan fick vi se en video med just denna kreation och anteckna så mycket vi kunde om de olika sektionerna. Dagen D fick vi några key words och uppgiften att beskriva och tolka hur koreografin lyckades förmedla dessa. 1095  ord stressade jag ihop till en enda röra av hur It was time tog upp ämnen som "the Western society's forward, notion of time" och "how we deal with mementos of the past". Om tid är knas är It was time dubbelknas. Jag hoppas att jag blir godkänd. Och dansutmaningarna fortsätter att kastas över mig. Vi har redan fått vår nästa task, vilket är att göra en koreografi av vår tolkning av hur livet på jorden kommer vara år 2050.

Som alla vet är jag egentligen på hemligt uppdrag att sprida svensk kultur i världen, utbytesår är endast min täckmantel för att komma in i de innersta kretsarna av vanligt australiensiskt folk. En stor del av kulturen är språket och att räkna från ett till tio är vad folk i min matteklass har fått lära sig denna vecka. Ingen, absolut ingen kunde uttala fyra, sju eller åtta rätt. Vi har ett knasigt språk i Sverige. Eller så är det alla andra i världen som är totalt inkapabla av att snacka det.

Annars då?
Igår drog jag till the Citý med denna underbara människa vid namn Kiara, Nicole, Sarah och trevligt nog även Jacob som vi mötte på bussen dit. Det tar ca 50 min med buss från Capalaba där jag bor till centrum i Brisbane. Väl framme tog vi tåget till en del av staden som heter the Valley där de hade en stor marknad med härlig atmosfär. Kände mig mycket tillfreds med livet när jag strosade runt bland tälten. Att ett band med en sångare med coolaste rösten någonsin spelade under hela tiden gjorde det inte sämre.
Gissa hur förvånad jag blev när jag såg de hemtrevliga blågula färgerna hänga utanför ett backpackerhotell i the Valley. Vad är oddsen att en av fyra flaggor är svensk? Kände mig fjantigt patriotisk, men fick en rejäl glädjegick av denna överraskning.
Den svenska flaggan var dock inte dagens största mirakel. Det här gott folk, var helt galet. Efter the Valley begav vi oss till en annan mysig del, West End. Där snubblade vi in på slutspurten av en loppis. "Fill a bag as much as you can and give me two dollars." Jag blev alldeles uppslukad av klädtrance när jag började fylla en påse, småsprang mellan klädstängerna för att hinna plocka åt mig godbitarna som var kvar innan de försvann. Hysteri. Jag lyckades skrapa ihop ett par skor, en vit skjorta, en rutig skjorta, en par shorts, en t-shirt, ett svart linne, ett bieget linne, två par tjocktröjor och en kavaj för $2 vilket motsvarar ca 15 kr. Det var himmelriket. Efteråt var vi alla helt uppe i varv av adrenalinkicken av detta oväntade massfynderi. Okej, inte Jacob. Han var mest förvirrad av hur vi kunde slå på någon slags shopping mode och bara plöja igenom loppisen.

BABOOM! Så låter det nu om bloggen då jag ska försöka catcha upp en månad av bloggtorka. Har hänt otroligt mycket, en av de största anledningarna till att jag inte har skrivit något under en så lång tid. Saker och ting går verkligen upp och ned här. Ena stunden är jag sprudlande glad och bubblar av energi. Andra stunden är jag totalt sänkt, känner mig socialt inkompetent och som världens tråkigaste människa. Att prata engelska konstant är mycket mer utmattande än jag trodde att det skulle vara, vilket leder till att då och då är jag bara för trött för att ränna runt skolan som en överglad duracellkanin. Men för det mesta är det happy face som gäller, så oroa er icke.

Första skolveckan var en riktig bergochdalbana. Jag var galet nervös inför första dagen. När Julie lämnade oss vid skolan fick fjärilarna i magen ett omänskligt tillskott av energi. Jag minns verkligen hur mycket tanke jag hade bakom varje steg jag tog på vägen från skolingången till rummet i språkbyggnaden där vi internationella skulle ses för den information vi inte hann med dagen innan, på vi haft en hel dags prat om skolan. Sen kom den förvirrande lunchen. Eller egentligen var det bara den korta rasten, men vi hade varit fullt upptagna med internationellande på lunchrasten. Det var det värsta på hela dagen. De har ingen matsal på Alex Hills, utan folk sitter lite här och där så att hitta någon att slå sig ner med var inte det lättaste. Faktum är att det var så olätt att jag inte fick tillfälle att äta min macka. Jag och Lea, en tysk utbytesstudent, blev upphittade av en av omhändertagspersonerna och hon introducerade oss för massa människor jag absolut inte kommer ihåg. Under första dagen i skolan snackade jag egentligen inte med så mycket folk. Jag var mest förvirrad och förvånad över att folk visade så lite intresse för en. Jag trodde inte att jag skulle vara den som behövde ta första steget hela tiden, i alla fall inte i början. Jag trodde att man skulle få lite gratis, men icke.

Andra dagen började riktigt bra med dramaklass. De gjorde massa roliga övningar, till exempel den oslagbara KIIAAAH. Det är en askul lek utan någon som helst poäng. Man står i en cirkel och transporterar energi genom att praktiskt taget skrika till varandra. Typ. Dessutom är det kul att pröva något nytt. Jag har aldrig hållit på med drama förut, och hittills är det megaskoj. På onsdagar har alla sport sista lektionen, men vi hade inte valt någon sport så vi mötte upp Mr Murray för miniräknare och schemaändringar. Sedan behövde vi vänta på den allsmäktige warning bell för att få gå hem. På kvällen var jag otroligt sänkt. Det var så mycket svårare än jag trodde att prata med folk och det kändes som om ingen riktigt brydde sig om mig. Jag kände mig mer som ett freak än en exotiskt, spännande, ny tjej från Sverige.

Mitt intryck av skolan efter två dagar var att det var mycket svårare än jag trodde att lära känna folk! Jag hade räknat med att iallafall de första dagarna skulle folk fråga saker om Sverige, följa en till klassrum och vara allmänt intresserade av vem man var. Inget sånt. Man försökte liksom prata med folk, men jag kände inte riktigt att jag fick någon respons. Det blev mest så att vi internationella studenter slutade med varandra. Jag försökte att inte tänka negativt och låta det gå några veckor eller nått innan jag dömde allt och alla, men ibland är det svårt att hålla humöret uppe. Man känner sig bara så sårbar som utbytesstudent. Varje liten sak som händer blir så mycket större än den egentligen är.

En mycket ostadig tjej i detta läge alltså, men dagen efter ordnade allt upp sig. Då hade vi Athletics day och det var en golden opportunity att snacka och lära känna ännu mera människor. Det är så mycket lättare att lära känna killar här än tjejer. De flesta tjejerna här är väldigt tjejiga, vilket jag finner rätt trist. Fredagen var som en uppföljardag på Athletics day. Denna dag ägnade jag åt att fånga upp alla nya kontakter jag skapat dagen innan, och även snacka med nya människor. Jag blev så glad för att folk kände igen mig och hälsade. Äntligen började jag lära känna dessa australiensare. Det var som om jag hade blivit aussie-godkänd och nu var det fritt fram att snacka med mig. Lite knasigt. Kanske var det bara i min känsliga, utbyteshjärna som det gick till på det sättet.

Lördagen den veckan var det dags för utflykt till the stad, Brsibane! Jag, Sarah, Phillip. Jess, Emelie och Laura var den tappra truppen som begav oss dit. Dagen försvann snabbt på grund av shopping och allmänt turistande med kameran i högsta hugg. Synd att vi behövde dra oss så tidigt som 5, eller var det 6? Det var ändå en riktigt rolig dag och jag måste säga att jag gillar Brisbane skarpt. Staden påminner lite om Stockholm i och med sin mix mellan gammalt och nytt, stadslandskap och natur. Jag kände mig som världens största fjant som efter två veckor utan storstadstempo fick likt abstinensbesvär. Jag är så glad att jag bor nära en storstad, för jag behöver det. Fjant som sagt, men är man uppfostrad i centrum av Stockholm så är man.

Vecka två var megatoppen med najs folk, massor av flum, pannkakskultur och en mycket trevlig lördag på paradisön Coochiemudlo Island. Jag började hitta min grupp mer och var absolut inte lika förvirrad på rasterna som förut. Jag började få koll på vart folk sitter (här har alla sin "group" som de sitter med på samma ställe alla raster vilket är bra för en vilsen svensk som försöker hitta människor), känna mig komfortabel med uniformen och kom över känslan av utsatthet när man går ensam. Det är stora meriter. Dessutom började folk fatta att det har kommit nya internationella och den där uppmärksamheten som jag saknade i början har nu visat sig. Folk vet vem jag är.

Jag blir lite smått sur på mig själv att jag inte har uppdaterat bättre, för nu när jag väl tar mig tid och skriver är det så extremt mycket jag vill berätta att inte ens hälften kommer med. Denna vecka till exempel har jag varit på Dream World med skolan och i onsdags var det dags för den traditionella The Ekka! The Ekka är... svår att beskriva men det är en stor grej i Brisbane med karuseller, showbags och annat smått och gott. Det var en extremt najs dag (och ni har troligtvis ingen aning om vad jag snackar om, men bara nicka, le och låtsas att ni förstår. Jag gör det hela tiden)

Vad roar jag mig med annars? Varje helg har jag varit på stranden. Det finns en ö som tar 30 min med färja att komma till dit jag har åkt två gånger, älskar stället! Jag såg en grupp av 20-30 delfiner där första gången. Hur ballt är inte det? Det ser verkligen ut som taget från ett vykort där. Straddie är helt enkelt bäst och största delen av sommaren lär spenderas när. Jag menar, nu är det ju bara 25 grader och sol varje dag, vintern är fruktansvärd. Vem är galen nog att simma när det är så kallt?

Jag har även haft min första riktiga upplevelse av att lärarna här har så mycket mer att säga till om än i Sverige. Min engelskalärare tyckte att jag och de som jag satt med pratade för mycket på lektionen. Vi pratade inte alls högt och störde ingen förutom denna överkänsliga fjantlärare. På grund av detta bad han oss att stanna kvar efter lektionen. När klockan ringde började alla dock smyga därifrån så jag hängde på. Läraren ropade då tillbaka oss genom att ropa våra namn, men han sa inte mitt så jag fortsatte bara att gå. De visade sig att dessa gossar och jäntor fick att plocka skräp som detention. Inte kul. För dom. Jag kom undan, moahahaha!

Ett av de största problemen jag har här är att jag måste planera och organisera allt jag gör bortom alla vettiga förväntningar. Avstånden här är extremt stora. Jag har inte gångavstånd till något och är alldeles för beroende av att min host mum skjutsar mig överallt. Julie litar inte alls på min planeringsförmåga, med all förståelse eftersom jag nästan inte lyckats ta en enda buss utan problem, och det här med att jag inte kan göra någonting på egen hand börjar verkligen gå mig på nerverna. 

Någon dag sedan berättade jag för henne att jag tänkte prova en dansklass nästa måndag, vart det var och hur jag skulle ta mig dit.
- Vi får sitta ned och ta en titt på hur du kommer dit.
- Men jag har kollat upp hur jag kommer dit. Jag vet den precisa vägen mellan busstationen och dansstudion, jag har letat upp allting på karta.
- Vi vet ju att du inte är den bästa på att catch a bus, eller hur?
- När det kommer till dans kan jag planera hur bra som helst.
- Jag förstår din passion för dans, men vi får kolla upp alla detaljer när vi kommer hem.

Annars är livet najs. Jag är så galet glad att jag faktiskt tog steget och bestämde mig för att åka. Jag har fortfarande inte förstått att jag kommer stanna här ett helt år, ett helt år i Australien!