Efter en vecka med den konstanta uppgiften att fixa med reseformulär är det äntligen fredag imorgon. Denna helg sticker jag ner till the Gold Coast för att hälsa på Felix, svensken i gruppen jag reste ned med, och hans host family. Det lär bli mycket skoj. Men att få ihop det där idiotiska reseformuläret var inte det lättaste.

Vilket formulär, undrar ni säkert. Jo, varje gång jag ska sova över hos någon eller resa någonstans en bit bort måste jag fylla i ett formulär. För övernattning i området sa Julie att det var onödigt att fylla i formuläret, men hon måste ringa och checka så att föräldrarna är hemma. När det gäller längre resor, som den jag gör nu i helgen, är det knas, knas och åter knas. Det är så mycket uppgifter som måste samlas, så många personer som måste skriva på och så mycket detaljer som måste planeras. Första steget var att ta reda på överdrivet mycket om Felix adress och hans host parents. Med det klart började jag klura på hur jag skulle ta mig dit. En detaljerad redogörelse för min resa var nämligen en obligatorisk del. Bus 250 from Alex Hills Shop at 3.10 pm, arriving at Brisbane Cultural Centre at 4.14 pm. Precis sådär behövdes alla byten skrivas ned. Galet. Men jag lyckades.

Nu var det bara att samla underskrifter, vilket visade sig att inte vara det lättaste. Det här är den mest idiotiska biten av det idiotiska formulärsystemet. Det räcker inte med att en av mina host parents skriver under. Mina föräldrar och till och med rektorn måste signa det, gissa vilket adjektiv jag tänker använda, idiotiska formuläret. Det var här som det riktiga kaoset uppstod, när vi blandade in Sverige i det hela. Jag lämnade över formuläret till Mr Murray, ansvarig för the internationals på skolan, som skulle faxa över formuläret, men faxen på mammas jobb ställde till det och vägrade ta emot något. När jag på tisdagen fick rapporter från fosterlandet om att inget formulär hade kommit började jag oroa mig för att jag inte skulle hinna få alla att skriva på i tid. Utan ett komplett formulär skulle jag inte få åka. Så jag begav mig ut på Mr Murray-jakt för att kolla läget. Utan resultat. Det enda jag kunde göra var att lämna en lapp med mina föräldrars mailadresser och be honom scanna och maila istället.

Nästa dag hade jag fortfarande inte fått leveransen bekräftad. Vad skulle jag ta mig till när jag inte kunde hitta Mr Murray och mana honom att jobba snabbare? Jag bestämde mig för att scanna in papprena hemma istället och maila dem personligen. Då vet jag att det blir gjort. Efter att ha trixat med host familjens scanner får jag ett meddelande från pappa som säger att formuläret är påskrivet och skickat tillbaka till Mr Murray. All that effort for nothing. Men nu vet jag hur scannern fungerar iallafall.

Idag såg jag Mr Murray igen. Slutet gott, allting gott. Alla som skulle skriva på hade skrivit på och jag kan äntligen vara säker på att jag sticker till the Gold Coast imorgon. Ska bli hur nice som helst. Väskan är packad och resegodiset är inhandlat. Jag tar bussen in till the City 10 minuter efter att skolan slutat, så det är tempo som gäller. Packningen för helgen måste jag därför släpa runt hela skolan imorgon. Fasa. Vore mycket lättare om jag kunde skippa resandet, tre timmar tar det att komma dit med public transport, och helt plötsligt bara vara där. Kan knappt vänta tills jag är framme!

Känns lite konstigt att packa för att resa hemifrån. Och sedan komma tillbaka, hem till 12 Korawal street. Det är hem. Det är en knasig känsla. Får en att inse att det här faktiskt är mitt hem nu och för 10 månader framåt. Vad jag lär mig här borta.