BABOOM! Så låter det nu om bloggen då jag ska försöka catcha upp en månad av bloggtorka. Har hänt otroligt mycket, en av de största anledningarna till att jag inte har skrivit något under en så lång tid. Saker och ting går verkligen upp och ned här. Ena stunden är jag sprudlande glad och bubblar av energi. Andra stunden är jag totalt sänkt, känner mig socialt inkompetent och som världens tråkigaste människa. Att prata engelska konstant är mycket mer utmattande än jag trodde att det skulle vara, vilket leder till att då och då är jag bara för trött för att ränna runt skolan som en överglad duracellkanin. Men för det mesta är det happy face som gäller, så oroa er icke.

Första skolveckan var en riktig bergochdalbana. Jag var galet nervös inför första dagen. När Julie lämnade oss vid skolan fick fjärilarna i magen ett omänskligt tillskott av energi. Jag minns verkligen hur mycket tanke jag hade bakom varje steg jag tog på vägen från skolingången till rummet i språkbyggnaden där vi internationella skulle ses för den information vi inte hann med dagen innan, på vi haft en hel dags prat om skolan. Sen kom den förvirrande lunchen. Eller egentligen var det bara den korta rasten, men vi hade varit fullt upptagna med internationellande på lunchrasten. Det var det värsta på hela dagen. De har ingen matsal på Alex Hills, utan folk sitter lite här och där så att hitta någon att slå sig ner med var inte det lättaste. Faktum är att det var så olätt att jag inte fick tillfälle att äta min macka. Jag och Lea, en tysk utbytesstudent, blev upphittade av en av omhändertagspersonerna och hon introducerade oss för massa människor jag absolut inte kommer ihåg. Under första dagen i skolan snackade jag egentligen inte med så mycket folk. Jag var mest förvirrad och förvånad över att folk visade så lite intresse för en. Jag trodde inte att jag skulle vara den som behövde ta första steget hela tiden, i alla fall inte i början. Jag trodde att man skulle få lite gratis, men icke.

Andra dagen började riktigt bra med dramaklass. De gjorde massa roliga övningar, till exempel den oslagbara KIIAAAH. Det är en askul lek utan någon som helst poäng. Man står i en cirkel och transporterar energi genom att praktiskt taget skrika till varandra. Typ. Dessutom är det kul att pröva något nytt. Jag har aldrig hållit på med drama förut, och hittills är det megaskoj. På onsdagar har alla sport sista lektionen, men vi hade inte valt någon sport så vi mötte upp Mr Murray för miniräknare och schemaändringar. Sedan behövde vi vänta på den allsmäktige warning bell för att få gå hem. På kvällen var jag otroligt sänkt. Det var så mycket svårare än jag trodde att prata med folk och det kändes som om ingen riktigt brydde sig om mig. Jag kände mig mer som ett freak än en exotiskt, spännande, ny tjej från Sverige.

Mitt intryck av skolan efter två dagar var att det var mycket svårare än jag trodde att lära känna folk! Jag hade räknat med att iallafall de första dagarna skulle folk fråga saker om Sverige, följa en till klassrum och vara allmänt intresserade av vem man var. Inget sånt. Man försökte liksom prata med folk, men jag kände inte riktigt att jag fick någon respons. Det blev mest så att vi internationella studenter slutade med varandra. Jag försökte att inte tänka negativt och låta det gå några veckor eller nått innan jag dömde allt och alla, men ibland är det svårt att hålla humöret uppe. Man känner sig bara så sårbar som utbytesstudent. Varje liten sak som händer blir så mycket större än den egentligen är.

En mycket ostadig tjej i detta läge alltså, men dagen efter ordnade allt upp sig. Då hade vi Athletics day och det var en golden opportunity att snacka och lära känna ännu mera människor. Det är så mycket lättare att lära känna killar här än tjejer. De flesta tjejerna här är väldigt tjejiga, vilket jag finner rätt trist. Fredagen var som en uppföljardag på Athletics day. Denna dag ägnade jag åt att fånga upp alla nya kontakter jag skapat dagen innan, och även snacka med nya människor. Jag blev så glad för att folk kände igen mig och hälsade. Äntligen började jag lära känna dessa australiensare. Det var som om jag hade blivit aussie-godkänd och nu var det fritt fram att snacka med mig. Lite knasigt. Kanske var det bara i min känsliga, utbyteshjärna som det gick till på det sättet.

Lördagen den veckan var det dags för utflykt till the stad, Brsibane! Jag, Sarah, Phillip. Jess, Emelie och Laura var den tappra truppen som begav oss dit. Dagen försvann snabbt på grund av shopping och allmänt turistande med kameran i högsta hugg. Synd att vi behövde dra oss så tidigt som 5, eller var det 6? Det var ändå en riktigt rolig dag och jag måste säga att jag gillar Brisbane skarpt. Staden påminner lite om Stockholm i och med sin mix mellan gammalt och nytt, stadslandskap och natur. Jag kände mig som världens största fjant som efter två veckor utan storstadstempo fick likt abstinensbesvär. Jag är så glad att jag bor nära en storstad, för jag behöver det. Fjant som sagt, men är man uppfostrad i centrum av Stockholm så är man.

Vecka två var megatoppen med najs folk, massor av flum, pannkakskultur och en mycket trevlig lördag på paradisön Coochiemudlo Island. Jag började hitta min grupp mer och var absolut inte lika förvirrad på rasterna som förut. Jag började få koll på vart folk sitter (här har alla sin "group" som de sitter med på samma ställe alla raster vilket är bra för en vilsen svensk som försöker hitta människor), känna mig komfortabel med uniformen och kom över känslan av utsatthet när man går ensam. Det är stora meriter. Dessutom började folk fatta att det har kommit nya internationella och den där uppmärksamheten som jag saknade i början har nu visat sig. Folk vet vem jag är.

Jag blir lite smått sur på mig själv att jag inte har uppdaterat bättre, för nu när jag väl tar mig tid och skriver är det så extremt mycket jag vill berätta att inte ens hälften kommer med. Denna vecka till exempel har jag varit på Dream World med skolan och i onsdags var det dags för den traditionella The Ekka! The Ekka är... svår att beskriva men det är en stor grej i Brisbane med karuseller, showbags och annat smått och gott. Det var en extremt najs dag (och ni har troligtvis ingen aning om vad jag snackar om, men bara nicka, le och låtsas att ni förstår. Jag gör det hela tiden)

Vad roar jag mig med annars? Varje helg har jag varit på stranden. Det finns en ö som tar 30 min med färja att komma till dit jag har åkt två gånger, älskar stället! Jag såg en grupp av 20-30 delfiner där första gången. Hur ballt är inte det? Det ser verkligen ut som taget från ett vykort där. Straddie är helt enkelt bäst och största delen av sommaren lär spenderas när. Jag menar, nu är det ju bara 25 grader och sol varje dag, vintern är fruktansvärd. Vem är galen nog att simma när det är så kallt?

Jag har även haft min första riktiga upplevelse av att lärarna här har så mycket mer att säga till om än i Sverige. Min engelskalärare tyckte att jag och de som jag satt med pratade för mycket på lektionen. Vi pratade inte alls högt och störde ingen förutom denna överkänsliga fjantlärare. På grund av detta bad han oss att stanna kvar efter lektionen. När klockan ringde började alla dock smyga därifrån så jag hängde på. Läraren ropade då tillbaka oss genom att ropa våra namn, men han sa inte mitt så jag fortsatte bara att gå. De visade sig att dessa gossar och jäntor fick att plocka skräp som detention. Inte kul. För dom. Jag kom undan, moahahaha!

Ett av de största problemen jag har här är att jag måste planera och organisera allt jag gör bortom alla vettiga förväntningar. Avstånden här är extremt stora. Jag har inte gångavstånd till något och är alldeles för beroende av att min host mum skjutsar mig överallt. Julie litar inte alls på min planeringsförmåga, med all förståelse eftersom jag nästan inte lyckats ta en enda buss utan problem, och det här med att jag inte kan göra någonting på egen hand börjar verkligen gå mig på nerverna. 

Någon dag sedan berättade jag för henne att jag tänkte prova en dansklass nästa måndag, vart det var och hur jag skulle ta mig dit.
- Vi får sitta ned och ta en titt på hur du kommer dit.
- Men jag har kollat upp hur jag kommer dit. Jag vet den precisa vägen mellan busstationen och dansstudion, jag har letat upp allting på karta.
- Vi vet ju att du inte är den bästa på att catch a bus, eller hur?
- När det kommer till dans kan jag planera hur bra som helst.
- Jag förstår din passion för dans, men vi får kolla upp alla detaljer när vi kommer hem.

Annars är livet najs. Jag är så galet glad att jag faktiskt tog steget och bestämde mig för att åka. Jag har fortfarande inte förstått att jag kommer stanna här ett helt år, ett helt år i Australien!