Tur för er att det regnar ute just nu för då jag har en liten stund över till datorn. Idag har jag insett och lärt mig flera nya saker, och klockan är bara tre. Tänk vad jag kommer ha lärt mig efter att hela året har gått. Jag har varit här i tre dagar nu och börjar redan märka av hur mycket upp och ner saker och ting kommer gå. Denna dag har varit ett praktexempel.
                             

Jag hade en riktigt jobbig morgon imorse. När jag vaknade var ingen annan uppe så jag hade inte mycket att göra annat än att tänka på det jag inte gjorde vilket ledde till den sorgsnaste stunden hittills. Jag vet inte riktigt om jag var ledsen på grund av hemlängtan eller vad det egentligen var. Kanske behövde jag bara lätta lite på trycket. När jag hörde att Julie var uppe försökte jag samla ihop och vända min nedåtgående humörskurva, men försöket var misslyckat och jag stängde in mig på mitt rum istället med den nygjorda frukosten. Att gråta inför människor jag knappt känner är inte riktigt något för mig. Jag lade mig i sängen igen med en bunt näsdukar och försökte snyfta så tyst jag kunde med ansiktet gömt bland täcken och kuddar. Efter kanske en halvtimme kände jag plötsligt att jag var färdiggråten, gick upp igen och sen dess har jag varit på strålande humör.

Jag och Julie åkte och släppte av Kristin, min 20-åriga värdsyster, vid tågstationen och efter det fick jag en grundlig sightseeingtur runt området. Hon visade mig fina ställen vid vattnet, vart man tar färjan till Stradbroke island, min skola och några olika busstationer som jag lär komma i kontakt med när skolan drar igång.

Jag kan knappt hålla mig tills skolan börjar. Just nu är jag mest Julies svans och hänger med på nästan allt hon gör. Jag känner ju ingen här så what to do? Det fina med det hela är att saker som att följa med när Julie gör ärenden i det närliggande centrumet kan vara hur kul som helst just för att allt är så pass nytt och spännande alltihop. Men jag vill verkligen att mitt eget liv här ska ta fart, lära känna folk och bli mer självständig så at jag ska ta bussen till Brisbane eller nått och känna mig fullt komfortabel med detta.

Det finns så otroligt mycket jag vill se och göra här! Jag är så fylld med energi och vill bara att äventyret i Australien ska börja på riktigt. Till skillnad från imorse känns det verkligen som om möjligheterna här är oändliga. Men som sagt, saker och ting ska börja snurra ordentligen först. Så att jag har någon att ta med mig på alla mina utflykter till så många ställen som bussarna kan ta mig. Därför är det fantastiskt kul att vi ikväll ska åka till flygplatsen för att hämta upp Sarah, den tyska utbytesstudenten som ska bo i samma familj som mig de kommande fem månaderna. Jag hoppar att hon är lika äventyrslysten som mig. Jag bara antog att hon också skulle vilja se allt som finns att se, göra allt om går att göra, men Julie påpekade att alla är olika och att de har haft studenter hos sig som inte velat göra någonting.

Det är verkligen galet spännande att vara här. Den där pirriga, nervösa, äventyrliga känslan jag har är svår att beskriva. Det måste helt enkelt upplevas. Det känns som om jag redan lärt mig hut mycket som helst. Först och främst att det inte är en bra idé att gömma sig på sitt rum om man är ledsen utan istället hitta på något att sysselsätta sig med så snabbt som möjligt. Jag har också insett att det här året varken blir mer eller mindre än vad jag gör det till. Visst har jag sagt det till mig själv flera gånger och hört det från diverse STS-personer, men det var när jag och Julie tog rundturen i området som jag insåg att jag hade hur mycket som helst att göra. Hur mycket av hur mycket som helst jag faktiskt gör är ingen annans val är mitt. Det är upp till mig och endast mig att se till att jag när jag åker härifrån om ett år känner att jag gjort det bästa möjliga av detta out of this world spännande äventyr.   

Efter lång väntan, en intensiv period med hej då-sägande till alla jag någonsin känt och slutligen en trettio timmars flygtur är jag här. Jag är äntligen i Australien. Faktumet att jag nu kommer att bo i Australien de närmaste 11 månaderna lär inte sjunka in förrän om ännu ett tag.

Klockan 13:15 lämnade jag Renstiernas gata 14 för sista gången och jag och familjen begav oss till Arlanda. Väl där träffade jag Malin, gruppens ledare. Gruppen jag åkte ner med hade så många olika nationaliteter så alla fick mötas upp i London och sen flyga neråt, så jag och Malin var de enda som kom med flyget från Stockholm. Efter att ha checkat in bagaget var det dags att säga hej då till familjen och tro mig, det var inte lätt. Men när den svåra biten var avklarad gick resan som smort, bortsett från en del förseningar. Vi var 15 elever som möttes upp i London. Folk kom från Norge, Tyskland, Schweiz, Italien, Holland och Finland. Det var jag och en kille till som kom från Sverige. Jag trodde att den sista svenskan jag skulle få prata var med Malin innan vi mötte upp de andra, men med norrmännen och svensken kunde jag hålla modersmålet vid liv några timmar till.

Flyget från London till Singapore somnade jag på efter en timme, och vaknade när det var en timme kvar. Svousch! Så lät det när tiden nästintill förintades. De hade placerat oss efter nationaliteter så jag satt bredvid Felix, den svenske killen.

Sedan hade vi tre timmar på oss att leka på flygplatsen i Singapore. Det finns aldrig så mycket att göra på en flygplats, men tiden flöt ändå på rätt bra. Flyget från Singapore till Brisbane är ett mysterium. Jag tror starkt på att vi åkte genom en teleporter eller liknande för jag sov ingen och efter 5 minuter var vi framme. Så kan det gå. Även på sista flyget fanns det en ledig plats bredvid mig. Vad är oddsen? Det var jätteskönt att kunna bre ut sig hur mycket som helst. Var avundsjuka.

Väl framme vid Brisbane hittade jag min värdmamma Julie nästan direkt efter att vi fått bagaget och gått igenom den sista av resans 5133677819277 säkerhetskontroller. Hon höll en skylt med texten Welcome Selina och jag visste att hon skulle ha en röd tröja på sig. Det tog en halvtimme att köra till huset och när vi kom fram låg alla och sov. Klockan var nämligen 8 på morgonen, men efter en litet stund började folk vakna till. Flera nya bekantskaper och en dusch senare åkte jag och Julie till Capalaba's centrum för att fixa nödvändiga saker som australiensiskt bankkonto och mobilnummer. När vi kom tillbaka till huset kunde jag inte hålla mig vaken längre och tog en tupplur på 4 timmar. Jag som hade satsat på att köra järnet och sen totalslockna runt nio. Så blev det inte.

När jag vaknade var huset fullt av familjemedlemmar jag inte sett förut. Det är fullt hus här nästan hela tiden. Vi åt middag, jag gav de medtagna och extremt svenska presenterna till värdfamiljen och sedan satt alla framför tvn ett tag. Det bjöds på Maltesers, dessa människor vet verkligen hur man charmar mig. Efter detta skrev jag ett mail till mor och far och mitt i skrivandet kom Jumpei, den japanska killen som bott här i 2 månader men åkte idag. Han var jättetrevlig och sa oh really hela tiden på ett så himla kul sätt. Sen satt jag och snackade med Matt, min värdbror på 16 år, tills klockan var halv ett. Ännu ett av dessa tidsmysterium. Jag förstod inte riktigt hur tiden gick så fort.

Idag har jag mest varit jetlagad. Jag tog det hur lugnt som helst på morgonen, fotade huset lite och satt i solen och tyckte livet var rätt bra ändå. Vi åkte till centrum ännu en gång, denna gång för att kolla efter skor till skoluniformen. Jösses. Jag kommer inte behöva oroa mig för våldtäkter detta år säger jag bara. Dagens andra äventyr var när jag följde med Julie och Laurie, min värdpappa, till någon mäklare. Låter kanske rätt trist, men det var kul att se mer av området än vägen mellan huset och centrumet. Nu är det snart dags att äta middag och jag känner mig extremt osocial som suttit framför datorn och skrivit aslångt, aslänge. En sak som är lite knasig är att de inte har något riktigt middagsbord, utan i detta hus sitter man antingen i varsin fåtölj framför tvn eller i soffan med tallriken i knäet. Mycket mystiskt. En annan sak som jag inte hade väntat mig är att det är svinkallt inomhus. Det är runt 16 grader här nu och husen i Australien har ingen isolering allt. Då blir det kallt, men jag har värmeslingor i min säng så överlever, det gör jag.

Familjen verkar hur bra som helst. Julie är verkligen en riktig bullmamma och Laurie pratar och ser ut som Crocodile Dundee. Han har världens roligaste garv, vilket han inte är sparsam med. Matt är som vad jag tror är en typisk australiensisk kille. Jag har stora svårigheter med att höra vad han säger när jag är trött. Han sluddrar galet. Katrina, Kristin och Rod har jag inte riktigt hunnit få någon kontakt med än. Och Chloe, deras hund, hon är verkligen korkad.

Jag tror, hoppas och ska framför allt se till att det här blir ett toppenår! Kan ni fatta att jag sitter här på andra sidan jordklotet, hysteriskt långt från allt och alla och ska stanna här ett helt år? SOFT!